Filmen producerades under tiden som Navalnyj började hämta sig efter mordförsöket, och tar sitt avstamp i Dresden, där Putin var en rätt obetydlig KGB-kugge i den sovjetiska kontrollapparaten. Men tyngdpunkten i filmen är berättelsen om det jättelika palats i södra Ryssland som Putin låtit bygga åt sig själv på en höjd med utsikt över Svarta Havet.
I inledningen av filmen säger Navalnyj att han bestämt att filmen skulle visas först när han landat i Ryssland, så Putin inte skulle kunna påstå att Navalnyj var feg och bara vågade publicera filmen medan han var i säkerhet utomlands. Putins talesperson Dmitrij Peskov har avfärdat filmen och uppgifterna som presenteras där som fantasier. Så gör Kreml alltid när obekväma uppgifter läcker ut.
Flygförbud över lyxpalatset
Uppgifterna är egentligen inte så nya. Palatset började byggas för över tio år sedan, visade sig vara ett fuskbygge, så det fick byggas om igen. Trots att Rysslands ekonomi krisade var pengar inget problem. Stulna pengar och världshistoriens största mutor, hävdar Navalnyj.
Själva palatset är knappt 18000 kvadratmeter stort. ”Trädgården” är på 68 hektar. Hela egendomen, som formellt inte ägs av Putin själv, är 7000 hektar stor. Över egendomen råder flygförbud och inga båtar får komma nära kusten utanför palatset. En regimkritisk statsvetare säger till mig att alla uppgifter i Navalnyjs film är kända sedan länge.
Det är genomslaget som är det nya. Att regimkritiker i åratal har skrivit om och dokumenterat putinregimens gränslösa korruption har inte fått många att reagera. Men när Navalnys film nu har setts (eller i alla fall klickats på) av över 40 miljoner människor så betyder det att en stor del av Rysslands befolkning börjar se Putin som en ledare som tänker mer på sig själv än på medborgarna i hans land.
Navalnyj inte trovärdig
Ändå lär Putin och hans kumpaner sitta säkert i sina sadlar. Maktapparaten i Kreml, med Putin och hans stormrika så kallade oligarker i spetsen, har i det närmast total kontroll över landet. Det finns inga riktiga politiska partier, inget fungerande rättsväsende, och inga betydande oberoende medier.
Ryssland har aldrig varit en demokrati. Rysslands härskare har i århundraden sett landet i princip som sin personliga egendom och invånarna inte som medborgare utan som undersåtar. Navalnyj lär inte kunna ändra på det och är knappast trovärdig som demokratisk förkämpe. Han ägnar sig åt att avslöja den ryska elitens korruption, och det är naturligtvis en sorts demokratiskt arbete. Men han kämpar i huvudsak mot dagens makthavare, utan att beskriva hur han vill se en rysk demokrati byggas. Men alla avslöjanden om putinregimens otillräcklighet och djupa omoral är kanske ändå något som på sikt kan ge framtidsutsikter åt Rysslands hårt prövade befolkning.