Det här reportaget är från Korrespondenterna i oktober 2014
Odlaren Leonico López Villca har tio quinoafält. Korrespondenternas Lena Scherman och Kristjan Sigurjónsson träffar honom uppe på de karga sluttningarna i byn Cerro Grande i de bolivianska Anderna. Just nu är det planteringssäsong, ett hårt jobb för hela familjen. Quinoan sås i hål i jorden som har funnits här i generationer, och det krävs att man vet var de är. Mellan hålen är jordlagret tunt och torrt.
– Det är så stenigt här att man måste så på rätt ställe. Folk som inte vet var hålen är får ett riktigt hårt jobb med att hitta dem. Att så quinoan är det svåraste, säger Leonico López Villca.
Exporten av quinoa från Bolivia till Europa och USA har ökat dramatiskt under de senaste tio åren och landet står för hälften av världsexporten. FN anser att quinoan kan hjälpa till att få bukt med undernäringen globalt och utropade 2013 till det internationella quinoaåret.
Har inte råd med quinoan
Den ökade efterfrågan innebär högre priser, vilket gör att bönderna kan ta mer betalt. Enligt statistik från Perus regering har priset fördubblats under 2014, vilket är helt i linje med den allmänna trenden sen sekelskiftet. Den snabba prisstegringen innebär paradoxalt nog att många fattiga bolivianer inte längre har råd att köpa quinoa, utan byter ut det dyra fröet mot makaroner och ris, som inte alls är lika näringsrikt.
För bönderna i Cerro Grande är det inga problem eftersom de lägger undan av sin egen skörd. Och prisökningarna gör att familjen López Villcas har fått det något bättre. Därhemma står en teve på.
– Tidigare hade vi ingenting, men nu när priserna har stigit har vi köpt teve och en antenn. Så nu kan vi titta på satellitteve, säger Leonico López Villca.
Konflikter om marken
Men det ser ändå inte särskilt rikt ut där familjen bor. Bilen är trasig och husen förfaller sakta. Och här oroar sig familjen för framtiden, eftersom de har fått konkurrens i jakten på quinoapengarna. När odlingen har blivit mer lönsam, söker nu alltfler lyckan på sluttningarna. Faktum är att marken inte räcker till och det har blivit konflikter om odlingsplättarna. Leonico López Villca har fått nya grannar – stadsbor som flyttar tillbaks till sina hemtrakter.
– Vi har inte tillräckligt mycket mark för att odla. De högre priserna lockar tillbaka de som flyttade härifrån en gång, säger han.
Hotat ekosystem
Det kanske allvarligaste problemet är att ekosystemet hotas här uppe. Tidigare har quinoafälten täckt ungefär 10 procent av marken, medan lamor har betat på resten. Nu säljs lamadjuren för att göra plats för grödor, trots att lamaspillningen är det enda gödningsmedlet som fungerar långsiktigt. Redan nu utarmas de känsliga jordarna av alltför starka gödningsmedel.
– Vi måste tänka efter. Skördarna har minskat på grund av olika saker, bland annat klimatförändringarna, säger Hugo López Cautin.
Han är en av de många som har kommit tillbaka för att odla. Efter 13 år som lärare satsade han istället på sina förfäders quinoaåkrar. Han varnar för att det kanske inte kommer gå att odla quinoa i framtiden.
– De som odlar investerar inte här utan i stan, där de köper bostäder och bilar. Så pengarna stannar inte här. Jag har också sagt att bönderna måste fundera över vad de ska göra när de inte kan odla längre, då kanske de måste satsa på turism eller mineralutvinning istället.