Flygplatsen

– Jag är så exalterad över att vara här för första gången. 

– Varför? Det är jättenormalt. Jag ska fråga dig några frågor och sedan är du varmt välkommen. Du behöver inte vara orolig. 

– Nej, jag är inte orolig. Jag tycker bara att det är intressant att vara i Israel för första gången. 

– Aha, jag trodde att du var rädd för frågorna. 

– Nej, inte alls.

Det här är en del av en artig dialog mellan mig och den unga säkerhetspoliskillen på Ben Gurions flygplats i Tel Aviv. Det var inte själva förhöret eller frågorna som låg bakom min entusiasm. Jag är van vid den typen av polisiära intervjuer. Jag är van vid att svara på de logiska och ickelogiska frågorna som säkerhetspersonalen ställt på alla flygplatser och checkpoints som jag passerat under min uppväxts alla resor. För ärlighetens skull måste jag säga att intervjun på Ben Gurions flygplats, till stor skillnad från mina förväntningar, var väldigt professionell och vänlig. 

Det var i början av maj som jag reste till Israel med min kollega Claes JB Löfgren för att bevaka den senaste händelseutvecklingen i området. Samtidigt reste jag också tillbaka i min egen tid för att bevaka en 70 år gammal konflikt som jag har bevakat förut, men från andra sidan stängslet.

Israel

Att vara i Israel och stå på den här sidan gränsen och jobba är inte en vanlig grej för mig. För att passera en två kilometer lång gräns mellan Israel och Palestina var jag tvungen att ta en lång omväg. En identitetsresa som till slut tog mig till norra jordklotet för att bli svensk medborgare, något som jag är stolt över. Nu är jag i Israel för första gången och jobbar som SVT:s fotograf. Men trots den långa resan hit och alla skillnader så liknar den här dagen gårdagens ansikte.

Jag var granne med Israel i en hyfsat stor del av mitt liv. Men trots att jag bodde och jobbade på andra sidan gränsen i många år hade jag aldrig varit i landet. Gränsen var, ur ett rent geografisk perspektiv, bara några kilometer bort. Men ur ett politiskt, säkerhetsmässigt och psykologiskt perspektiv var gränsen tyvärr gränslöst långt borta. Det berodde helt enkelt på att jag administrativt räknades som en person från den andra sidan, den palestinska sidan.

Jerusalem

Här i den heliga staden gömmer sig religionen aldrig i någons bröstkorg, under någons slöja eller kippa. Här visar den sig i varje sandkorn och varje litet hörn. Alla går runt stolta, visar sin tro och utstrålar livskraft. Jerusalem har en stark och oundviklig charm som jag inte är van vid. Det är svårt att kategorisera den här staden.

På kvällarna när jag går förbi de vita väggarna får jag en ljus kärlekshälsning och en glädje smyger sig under min hud. De lena och glänsande stenarna på marken liknar inte alls den tuffa attityden som visar sig i den tjocka trafiken och den otåliga taxichauffören. Eller grönsakssäljaren, som i sitt ropande bär all bitterhet över det heta vädret och det dagliga bråket om platsen med en tjatig souvenirbutiksägare. Platsen, gränsen, vi och de. Ja, några ord som betyder mycket här.

Fredag och minnen

Jag och Claes JB Löfgren åker till gränsen mellan Israel och Gaza. Två timmar med bil från Jerusalem. Fredag betyder mer våld. Demonstrationerna här började den 30 mars. Bland annat med ett stort missnöje över USA:s beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, och med den akuta humanitära situationen som råder i Gaza efter alla sanktioner som befolkningen levt med sedan 2006 till idag.

Scenen här har pågått i flera veckor. Tusentals palestinier samlas vid den östra gränsen och bränner stora mängder bildäck, attackerar stängslet och kastar molotovcocktails. Israeliska soldater uppges ha använt tårgas, gummikulor och skarp ammunition.

Nu står jag på gränsen påverkad av tårgas och kvävs, och i mitt huvud kvävs mina minnen med mig. Jag kommer ihåg exakt första gången som jag kände tårgasens effekt.

”Kaos” kan beskriva situationen

Året var 1992 och jag var en nyinflyttad liten pojke, tillsammans med min familj, i Gaza. 

På lunchrasten, en vanlig skoldag, såg jag en elev klättra upp på den höga skolmuren. Muren var överdrivet hög och liknade mer en fängelsemur än en skola. 

Plötslig började eleven som hängde uppe på muren skrika ”Allah akbar” och entusiastiskt kasta stora stenar på en israelisk militärbil som stod nere på gatan. Sedan hoppade han ner på skolgården igen och försvann. Efter några sekunder började många andra elever på skolgården, likt ett regn, kasta stenar mot samma mål. Sedan kom militärens svar. En våg av tårgas flög över muren och fyllde skolgården. Ordet kaos kan beskriva det som följde. Oroliga, förblindade, skrikande skolbarn sprang runt överallt i skolan. Den höga muren och den stängda dörren gjorde flykten från tårgasen omöjlig. Det tog ett par timmar innan situationen lugnade sig och alla barn, bleka, dammiga och darriga, satte sig vid sina skolbänkar igen.

Då, var det här livet nytt för mig. Jag visste inte då om jag var rädd eller om jag tyckte att det var häftigt. Allt jag visste var att jag hade brist på överlevnadskunskaper och att jag inte kunde göra någonting för att dämpa tårgasens effekt på mig. Jag visste inte heller då att min relation med sådana kravaller bara hade börjat och skulle komma att fortsätta länge. Ja, så länge att det i flera fall blev min arbetsplats. Tårgasupplevelserna fortsatte oavsett min ålder, mitt medborgarskap och oavsett vilken sida gränsen jag stått på för att bevaka konflikten.

Ett minne från då och nu.