Att skönja vad som verkligen pågår genom krigsdimman kan vara svårt.

Vid fronten, där det händer som mest, är det ofta svårt för journalister att få tillträde. Vi tvingas vända oss till officiella källor och deras bild av kriget. Där kan det ibland vara radiotystnad – ett exempel är den pågående motoffensiven, som Ukraina än så länge inte har kommenterat.

Båda parter har också ett intresse av att visa upp en för dem så fördelaktig bild av kriget som möjligt. Vi har sett flera exempel på hur den ryska sidan aktivt sprider desinformation för att rättfärdiga invasionen.

Något som utmärker det här kriget är mängden bildmaterial och videoklipp som delas på sociala medier, så som Telegram. Aktörer som tankesmedjan ISW använder de här bilderna när de gör sina bedömningar av hur frontlinjen flyttas.

Även om de är äkta ger de inte hela bilden – men är i många situationer den enda källan till information vi har att tillgå. Då måste vi kunna säkerställa att bilderna är äkta. Det finns flera olika metoder – här är två av dem:

Vi ser återkommande att videoklipp delas som påstås visa en händelse vid en särskild plats. Men i själva verket har videoklippet filmats på annan ort – det har förekommit bilder från kriget i Syrien och till och med från datorspel.

Det finns dock sätt att geolokalisera bilderna, alltså att hitta och verifiera platsen. Det innebär att vi jämför bilden med annat tillgängligt bildmaterial från den påstådda platsen för att bekräfta att bilden är äkta.

Det kan vara satellitbilder, bilder från marknivå via exempelvis Google Street View, bilder från sociala medier eller tidigare verifierat material från platsen. Vi letar efter landmärken på bilden (byggnader, träd, fält eller vägar) som stämmer överens med referensbilderna.

När vi säger att vi har geolokaliserat ett videoklipp har vi helt enkelt kunnat verifiera att den påstådda platsen stämmer – eller inte stämmer.

Ett annat problem är att gamla videoklipp återanvänds och påstås visa nya händelser. Ibland kan vi även verifiera tiden för när en bild är tagen, men processen är mer komplicerad och tidskrävande.

Ett första steg är att börja med en omvänd bildsökning, via exempelvis Google. Det innebär att vi matar in en bild i sökmotorn för att spåra andra källor som har publicerat bilden. Då kan vi ibland upptäcka att bilden publicerades långt innan den påstådda händelsen ägt rum – alltså är bilden gammal.

Teoretiskt sett går det också att använda metadata, det vill säga information inbäddad i bildfilen som bland annat innehåller uppgifter om tid och plats. Men i praktiken är det svårt, eftersom de allra flesta sociala medier-plattformar tar bort sådan information av integritetsskäl. Dessutom går den att förvanska.

Återstår gör tidsverifiering, på engelska kallat chronolocation. Likt geolokalisering bygger den på att använda annat bildmaterial, till exempel historiska satellitbilder, från platsen och titta på förändringar över tid. Hittar vi en vy som matchar den på bilden vi vill verifiera kan vi slå fast ett tidsfönster för när bilden tagits.

I exemplet i videon nedan använde vi oss av en uttorkad vattenreservoar för att ta reda på när en video filmades.