Vi befinner oss på en bro i staden Fato med utsikt över Leiri, distriktet som lamslogs av enorma skogsbranden i lördags natt. På tryggt avstånd från eldhärden enligt räddningstjänsten, men plötsligt byter vinden riktning och röken bolmar in över oss som en stinkande sandstorm.
Lågor på tio meter börjar slicka skogspartiet närmast bron och brandmannen som nyss pratade i telefon med sin fru beordrar oss att genast lämna platsen. Fotograferna från portugisisk och spansk tv som tidigare hängde över bron för att få de bästa bilderna fäller snabbt ihop stativen och slänger kamerorna över axlarna.
LÄS MER: SVT:s reporter på plats – ”Det regnar askflagor”
”Mot elden?”
Tillsammans småspringer vi ner mot bilarna samtidigt som vi får instruktioner om hur vi ska ta oss därifrån säkert.
– Ni måste åka under bron för att kunna vända. Men stick, stick nu.
– Mot elden? frågar en portugisisk tv-fotograf förvånat och vi får en nick till svar.
Vi åker i en bilkaravan under bron in i den täta, varma rökvällingen. En tvär u-sväng senare kör vi bort från branden.
Står emot med sorgsen beslutsamhet
Den förkolnade förödelsen är påtaglig men i byarna runtomkring råder en sorts lugn och sorgsen beslutsamhet. Trots att många vi möter kan berättar om någon eller någon de förlorat verkar ingen vara beredd att lämna sitt hus.
Istället har små räddningsstationer upprättats dit frivilliga strömmar in för att hjälpa till att få ut förnödenheter till brandmän och behövande. En av dem är Lilibeth Ferrera.
– Det du ser här är en stor våg av solidaritet. Invånarna har mobiliserat sig och vi tänker göra det vi kan för att få ut mat och vatten. Just nu försöker vi få brandmännen att ta med sig det vi har samlat in eftersom endast de kan ta sig igenom vägspärrarna, säger Lilibeth Ferrera från byn Avilar.
LÄS MER: Räddningstjänsten: 64 döda, men det kommer att bli fler
”Jag tänkte att nu tar det slut”
I jakten på elektricitet och en bättre internetuppkoppling åker vi in till det lilla samhället Figueiré dos Vinhos. Det är svårt att föreställa sig paniken som många här vaknade upp till i natt när röken rullade in över samhället.
– Vid tretiden väcktes jag av hysteriska skrik på portugisiska. Utanför fönstret var allt orange. Det var ett fruktansvärt oljud: gasflaskor och traktorer som sprängdes och tak som föll in, berättar Stuart Olsson, vars hus ligger en bit utanför samhället.
Han såg ingen väg ut ur infernot och stannade kvar, för att beskydda sitt hem.
– Jag ville inte lämna huset för jag ville inte fångas av lågorna. Istället började jag spruta vatten på väggarna. Jag tänkte att nu tar det slut, säger Stuart Olsson.
”Dödens väg”
Andra bybor kastade sig in i bilarna och försökte fly från elden. Många körde mot Castanheira de Pera men långt ifrån alla kom fram. Totalt dog 47 människor på vägarna, 30 människor hittades i sina bilar och 17 utanför, enligt tidningen Expresso. Merparten föll offer för röken.
På vägen intill börjar tungt lastade brandbilar att rulla förbi, följt av en ström av personbilar. Vi åker efter. Efter en liten stund fastnar vi i en kilometerlång kö.
På radion berättar de om de 19 människor som miste sina liv på landsväg N236-1; ”vägen som från och med nu kommer att kallas för dödens väg”, säger radiorösten.
LÄS MER: Här kör SVT:s reporter genom skogsbranden i Portugal
”Det har varit obeskrivligt svårt”
En brandman som inte vill figurera med sitt namn går omkring mellan de stillastående bilarna i jakt på cigaretter. Han berättar om sitt 17-timmarspass som är långt ifrån över.
– Jag har inte rökt sedan larmet kom men det är först nu jag känner suget, säger han.
Han blir tyst en stund och fortsätter sedan.
– Bilarna hade inte rätt utrustning för att åka till brandfronten. Istället fick vi ta hand de som inte hade tur, de som fastnade på vägarna. Det har varit svårt, obeskrivligt svårt.
Kommer aldrig mer lita på eld
Vi pratar om dödssiffran som fortsätter att stiga. På radion säger de att det kan handla om mer än 60 personer, bland dem flera familjer.
– Det räcker nog inte. Hittills har vi inte haft möjlighet att gå in i många av husen, säger han.
Efter ytterligare en timme passerar vi bron där vi började vår resa. Nu är landskapet inte grönt utan grått av aska. Förkolnade elledningar ligger längst vägen som fällda träd och jag tänker att jag aldrig mer kommer att lita på eld.