Som nyhetsjournalist måste man ha tur och vara på rätt ställe när något stort händer. Jag hade tur, den 9 november 1989. Jag och SVT:s fotograf Jiri Sirc hade dubbeltur som var i Östberlin och dessutom på den numera världsberömda presskonferens där kommunistregimens företrädare plötsligt avslöjade världsnyheten: Att Berlinmuren skulle öppnas.

Det var kanske trippeltur att jag dessutom satt längst fram i första bänkraden på presskonferensen. Normalt sett står alltid tv-medarbetare längst bak med höga kamerastativ för att inte skymma för andra.

Den här gången satt jag för ovanlighetens skull längst fram i första raden. Det är jag nöjd med i dag, jag kan visa mina ungar att morsan faktiskt var där då det hände.

Halvsov

Under den första halvtimmen mumlade partibossen Gunter Schabowski de vanliga flosklerna om att kommunistpartiet hade läget under kontroll, trots stora demonstrationer och oroligheter i landet. Det ska erkännas att många av oss satt och halvsov i bänkarna.

Plötsligt börjar Schabowski prata om lättnader i resebestämmelserna. Den församlade världspressen började spetsa öronen. De senaste månaderna hade vi följt och rapporterat om ökande krav från det östtyska folket på att få resa ut ur sitt fängelse.

Men ingen visste att den så hårdbevakade järnridån höll på att öppnas på vid gavel. Det visste inte de styrande kommunisterna heller!

”Ska öppnas direkt”

Gunter Schabowski och hans partikollegor trodde att de beslutat om lättnader för östtyskar som ville lämna det kommunistiska paradiset för gott. Men i själva verket hade tjänstemän skapat möjlighet för alla östtyskar att lämna landet – i praktiken öppna gränser. Berlinmuren höll på att rämna och vi journalister blev klarvakna och fick fart på frågorna.

– När ska de nya reglerna börja gälla, frågade någon.

– Ab sofort, nu direkt, svarade Schabowski osäkert.

Han hade inte fått den viktiga informationen att gränsen skulle öppnas på morgonen nästa dag så att alla gränsvakter skulle hinna få instruktioner att inte längre hindra – eller skjuta på – östtyskar som ville till väst.

Rusade ut ur lokalen

Nu fick journalisterna fart på fötterna också. Vi rusade ut men var osäkra och förvirrade. Vad betyder detta? Håller gränsen på att öppnas? Håller Berlinmuren på att falla? Det kan inte vara möjligt! Om det är sant är det en världsnyhet!

Jag skulle vara med i Aktuellt klockan 21 och fick frågan av programledare Jarl Alfredius om Berlinmuren hade fallit. Eftersom jag fått lära mig att hellre underdriva än överdriva om man var osäker, svarade jag svävande att östtyskarna nog skulle behöva ansöka om tillstånd för utresa och visum till väst under ordnade former.

Och det var nog det som var planen från DDR-ledningen. Men östtyskarna hade sett Schabowskis direktsända  presskonferens och rest sig ur sina tv-fåtöljer och börjat gå mot gränsen. Där mötte de gränsvakter som inte visste vad de skulle göra. De försökte förtvivlat få besked av sina överordnade men ingen hade fått några direktiv. Gränsvakterna fick fatta egna beslut. De insåg att detta var ett framrusande tåg som inte gick att stoppa.

Ölunderlägg som bevis

Det var kritiska ögonblick. Om inte gränsvakterna reagerat med förnuft hade denna frigörelse kunnat kosta många dödsoffer och haft ett högt pris.

Efter Aktuelltsändningen sprang fotograf Jiri och jag till närmaste gränsövergång Checkpoint Charlie. Där möttes vi att en leende gränsofficer som precis öppnat den förr så hårdbevakade gränsen mot väst.

Vi mötte de första omtumlade östtyskar som redan kommit tillbaka från sin första snabbvisit på västsidan. Som bevis och i triumf visade de upp ölunderlägg som de snott med sig från närmaste ölställe i Västberlin.

– Se här, vi har varit över på andra sidan! Wahnsinn!

De ville snabbt tillbaka till DDR med sina troféer, osäkra på om de skulle bli insläppta i sitt hemland igen. De provade för säkerhets skull flera gånger, till sist visste somliga inte vad som var öst och väst i det tillstånd av förvirring och chock som rådde.

Svårt att hålla tårarna tillbaka

Vi trängde oss fram genom de jublande folkmassorna genom gränsanläggningen där minor och taggtråd hade hållit det tyska folket och Europa delat. Vi intervjuade de gråtande och skrattande tyskarna. Vi var alla överväldigade av denna nya timme noll i den tyska historien.

Det var inte lätt att hålla sig till yrkesrollen som reporter. Jag hade svårt att ställa frågor utan att rösten bröts av rörelse. Jiri försökte ställa skärpan i kameran – samtidigt som ögonen tårades.

Detta var efterkrigstidens största nyhetshändelse, laddad med glädje och frihet. Det var ett stort ögonblick i många tyskars liv. Det var också ett stort ögonblick i en nyhetsreporters liv.