I Frankrike får 3-5 procent av barnen diagnosen adhd. Det är betydligt färre än i USA, där över 15 procent av alla pojkar får diagnosen.

– En diagnos var någonting skamligt förr, ett stigma. Men nu för tiden vill folk ha diagnoser, man vill ha ett namn på sitt problem för att bli lugna – det blir som en placebo, säger den franske psykiatrikern Patrick Landman.

Landman, som också är psykoanalytiker, provocerar många med att säga att adhd inte finns, att det är en social konstruktion. Han menar att fallen blir fler till följd av läkemedelsbolagens tuffa marknadsföring, av det amerikanska sättet att ställa diagnosen på – som vi också använder i Sverige – och av många människors behov av en förklaring på ett problem.

Föräldrar känner sig otillräckliga

Men för Sylvie Borronat och hennes två pojkar i Montpellier nere vid Medelhavet var diagnosen en räddning.

– Vi kände tidigt att något var fel. Men man känner sig otillräcklig som förälder, man får höra från andra att man inte har disciplin på sina barn. Det sociala trycket är hårt, menar den före detta kartritaren som gav upp sitt heltidsjobb för att ta hand om sina två killar.

Tillsammans med barnens psykiatriker skrev Sylvie en bok om sina erfarenheter med två adhd-barn. Nu tänker hon fortsätta jobba med adhd-barn på något sätt i framtiden.

Ovanligt att medicinera i Franrike

För Sylvie och hennes man tog det sex år att hitta rätt läkare och till slut få hjälp med ett problem de inte klarade av själva. Äldste sonen, Julian, är tolv och får medicin. Han drömmer sig bort, kan inte koncentrera sig, men med medicinen går det bättre. Yngste sonen, Maxence, nio år, är livligare, kan inte sitta still och blir aggressiv ibland. Än så länge räcker det med stöd och terapi för hans del, han får ingen medicin ännu.

I Frankrike är det fortfarande ovanligt att medicinera. Psykoanalysen har en stark tradition här och det innebär att man vill se hela individen, med familj och social omgivning, inte bara titta på individens beteende som man gärna gör i USA.

När det är dags för lunch kallar Sylvie på barnen som får hjälpa till. Hon frågar om skolan, om läxorna, och barnen äter långsamt sin sallad, sin baguette, ris, grönsaker och ägg. Barnen konverserar belevat, lunchen tar minst tre kvart. Mamma Sylvie har tydliga regler som barnen accepterar och efter lunch åker de till en skateboardpark där killarna rasar runt tills de inte orkar längre. Det är svårt att tro något annat än att killarna kommer att klara sig bra i framtiden.

USA och Franrike – två skolor

I dag tror många världen över att adhd beror på biologi, på arvet, även om miljön också har inverkan på hur symptomen utvecklas. Men vad som är viktigast eller vilken den utlösande faktorn är, vet ännu ingen. Frankrike och USA, utgör två skolor som fortfarande står lite emot varandra.

– Förr övervärderade man Freud, nu är han undervärderad, säger Patrick Landman leende.

Energin blev en fördel

Men bland dem som ändå fått hjälp, både med medicin och terapi, har livet i vissa fall vänt, nackdelarna har blivit fördelar. I Paris sitter Cyril, i dag 30 år, på sitt företag med sina anställda och gör hemsidor för företag. Hans energi och intresse för it var en viktig del i framgången.

– Hittar man bara sin grej kan man vända sitt handikapp till en fördel. Jag har massor av energi och orkar mer än de flesta och det är cool, säger han.

Han fick både medicin och rätt stöd i skolan, för Cyril har både biologi och miljö haft betydelse. I dag har han slutat med både medicinen och terapin.

Cyril visar runt på sitt företag som snart ska flytta in i nya lokaler i Paris. Hans mamma, Veronique, som slitit hela hans uppväxt, tittar bara stolt på det barn som krävt mer av henne än alla Cyrils sex syskon. I dag är hon glad och lugn: Cyril klarar sig bättre än de flesta. Förr var han bara en krävande unge med stora problem, i dag har han gjort sina svagheter till styrkor och funnit sin plats i ett alltmer krävande samhälle.