Välkommen till gränsen mellan Iran och Irak, och vad som kan bli skådeplats för USA:s nästa krig genom ombud.

Flaskor, tygstycken, plastslamslor – och granatsplitter. Det svarta och svedda gräset kring det övergivna bergslägret vittnar både om en plötsligt flykt, och om anledningen till den. Bruna fläckar i marken leder ögat till granaternas nedslagsplatser, och här och där kikar stjärtfenor fram ur jorden.

De omgivande bergen är gulnade av sommarhettan, som här uppe vid gränsen mellan Iran och Iraks självstyrande kurdiska region trots allt är något mer barmhärtig än nere på slätterna nedanför.

Lägret här, i området Haji Omran, tillhörde den kurdiska vänstergerillan KDPI – Kurdistans demokratiska parti i Iran. Partiet, bildat för över sju decennier sedan, har sedan 1979 krigat mot Irans islamiska regim. KDPI söker framtida autonomi för Irans främst kurdiska region, vad de anser vara Östra Kurdistan, där befolkningen länge klagat på diskriminering och förföljelse.

Föga förvånande är den ambitionen inte särskilt populär hos regeringen i Teheran, som betraktar KDPI som en terrorgrupp. Och det var över gränsen från Iran, från den närliggande iranska militärbasen uppe på berget ovanför som beskjutningen skedde. Först kom drönare för att speja, och sedan granaterna, enligt boende i området.

– Det var knappt halv två på dagen som den första granaten slog ned. De dödade två peshmerga, och tre skadades, säger 23-årige Fares Ghazi Surchi, en fåraherde som bevittnade bombningen.

– Efter den första bombningen träffade de vårt hem. Det träffade våra tält och vår fårskock, och min bror Hussein skadades.

Hans bror i en operationssal i Erbil. Splitter från granaten träffade honom, och en granatskärva har slitit ett hål i hans mage och borrat sig ut genom ryggen.

Varningar från Teheran

Bombningen är bara ett exempel på den uppblossade konflikten mellan KDPI och iranska styrkor. Vapenvilan bröts egentligen redan 2016, men under de gångna veckorna har konflikten eskalerat påtagligt, med flera dödliga sammandrabbningar.

Iran har klagat till Kurdistans regionala regering (KRG) som styr det kurdiska autonoma området i norra Irak, och krävt att KRG hindrar vad Teheran anser vara terrorister från att agera fritt över den porösa gränsen mellan Iran och Irak. Det gäller inte bara KDPI utan även andra kurdiska partier som exempelvis PJAK, och KDPI har berättat öppet om hur de samordnar med flera andra kurdiska grupper.

– De här terroristerna har sina baser i grannländer. Vi har sagt till myndigheter i de här länderna att ta hand om det här grupperna. Annars kommer vi att attackera baserna tillhörande de här terroristerna i gränsområden, för att skydda vår nationella säkerhet, sade Irans biträdande inrikesminister Hussein Zolfaqari i början på veckan.

Civila i området har i sin tur vädjat till KRG att hindra Iran från beskjutningar. De bådas krav har mynnat ut i uppmaningar och uttalanden från kurdiska regeringen, men inte så mycket mer än så.

Bedömare tror att det finns en gräns för tålamodet hos kurdiska myndigheter, som månar om relationen till Iran. Men än så länge agerar KDPI i varje fall fritt och öppet på den irakiska sidan om gränsen, från vilken de regelbundet passerar in i Iran.

”Hundratals” rekryter varje år

I den stekande sommarhettan vid staden Koya, nedanför bergen, vajar partiets flaggor i en svag bris. Med höga steg marscherar ett 20-tal KDPI-soldater runt på en grusgård, i det läger där nya rekryter kommer för grundträning innan de beger sig upp i bergen.

En av dem är 23-åriga Shadi Nasrallah. Hon är den första från sin familj som ansluter sig till peshmergastyrkor, men hon säger att alla i hembyn på den iranska sidan är mycket stolta.

– Eftersom det finns en ockuperande fiende så har vi den här önskan ända sedan våra förfäder. När jag växte upp såg jag peshmerga runt mig, och den här önskan växte i mig. Därför valde jag att ansluta mig, säger hon.

KDPI säger inte hur stor deras styrkor är, men säger sig träna runt 400 rekryter per år och ha tusentals peshmerga-soldater under sitt befäl. En siffra som enligt en del bedömare bör tas med en nypa salt, och KDPI har knappast en militär styrka som på allvar kan utmana den iranska regeringens.

Men gerillan är ändå en nagel i ögat på Teheran, och utvecklingar på den världspolitiska scenen har tänt ett hopp hos gruppen om ett stundande uppsving. KDPI hoppas nämligen att man snart har en stark, ny, och något orangelätt vän och sponsor med mer än ett horn i sidan till Iran.

Ingen mindre än – just det – Donald Trump, i egen hög person.

Trump, med Iran i siktet

Redan under sin presidentvalskampanj förordade Trump att USA skulle skifta sitt fokus i Mellanöstern, bort från statsbyggande, ”demokratispridning” och inblandning i det tröstlösa kriget i Syrien. USA har inte råd med eller intresse av en interventionistisk Mellanösternpolitik.

Ja, med ett påfallande undantag då: Iran. Trump har omgett sig med välkänt högaktiga rådgivare som förespråkat en mycket hård linje mot Iran och dess regering, vad man kallar för ”maximal press” för att pressa regeringen till att ändra sitt beteende, eller ytterst befolkningen till att störta regimen.

Trump förfärade såväl sitt inhemska utrikespolitiska etablissemang som internationella diplomater med beslutet att dra sig ur överenskommelsen om Irans kärnprogram. Det var bara början. Sedan helgen har ihärdiga medieuppgifter florerat om en ny amerikansk strategi för att trycka till Iran, med utrikesminister Mike Pompeo och nationella säkerhetsrådgivaren John Bolton i spetsen. Trump har också utbytt arga Twittersalvor med såväl Irans president Hassan Rohani, som med dess utrikesminister Javad Zarif.

Pompeo beskrev nyligen på Twitter ett växande folkligt missnöje i Iran, och anklagade högt uppsatta iranska ledare för att plundra sitt land på vanliga medborgares bekostnad. Som av en händelse var kurdiska KDPI:s högsta ledare just då i Washington, för möten med amerikanska utrikesdepartementet.

Tar det stöd som bjuds

KDPI:s högste militära befälhavare, Kawa Bahrami, framhåller att de kontakterna ännu inte mynnat ut i något konkret stöd från amerikanerna, eller ens sådana löften. Men vad som är tydligt är att KDPI, med USA:s skiftande fokus i Mellanöstern, ser en chans att vinna en mäktig allierad i kampen på Teheran.

– I egenskap av ett parti vars projekt går ut på att fälla den iranska regimen, där det är vad vi försöker uppnå, så är vi tacksamma till vem som helst som hjälper oss med det, säger Bahrami.

På frågan om det finns någon han inte kan tänka sig att få stöd av – Saudiarabien till exempel, som likt Iran är en repressiv teokrati men som också är Irans rival – så svarar Bahrami nej. KDPI är en revolutionär rörelse, förklarar han, och då får man ta den hjälp som erbjuds.

Han säger sig inte heller vara orolig för det stora lidande som ett riktigt nytt krig mot Iran kan innebära. De iranska kurderna lider och har lidit så mycket som det är, framhåller han, att det knappast skulle vara värre.

Mindre övertygad om den saken är Hussein Ghazi Surchi, fåraherden som skadades i den iranska attacken. I en telefonintervju, efter att han skrivits ut från sjukhuset, beskriver han sin oro. En oro för eskalerande konflikt, del i vad som enligt bedömare riskerar bli USA:s nästa krig genom ombud.

– Visst är jag orolig för att det skulle kunna hända igen, och om KDPI kommer tillbaka i närheten av oss så kan det hända när som helst, säger han.

– Det är kan forsätta hur länge som helst utan något slut.

Se reportaget från gränsen mellan Iran och Irak i klippet ovan.