För ett år sedan flög jag med Lufthansas sista avgång från Caracas till Frankfurt. Nu är också nästan alla flyg till Colombia inställda. SVT:s resebyrå har hittat ETT flyg som kan ta mig från Caracas till Europa denna vecka.
Så jag flyger till Miami. Sen får vi se.
Poängen är inte att det är svårt för mig. Poängen är att de senaste dagarnas utveckling i Venezuela bådar illa, och visar hur landet riskerar att isoleras. Efter valet av medlemmar i en ”konstituerande församling” som på socialistpartiets beställning ska ändra den politiska spelplanen i landet, är alla, utom regeringens trogna, rädda.
Ingen vet vad som ska hända.
LÄS MER: ”Magstarkt att skylla ifrån sig efter 18 år vid makten”
Somliga talar om inbördeskrig (osannolikt, tror jag), andra om fullständig ekonomisk och social kollaps, och många om att den här veckan förvandlas Venezuela från en illa fungerande demokrati till en fullbordad diktatur.
Jag har varit här ett tiotal gånger sedan landets tidigare president, Hugo Chavez dog i mars 2013. Chavez hade tveklöst en folkmajoritet bakom sig. Den nuvarande presidenten, Nicolas Maduro, har det inte.
Maduro fängslar sina fiender
Maduros första uttalanden efter valet är olycksbådande. Han ska inte böja sig för ”kejsar Trump” säger han. Och vad omvärlden tycker är irrelevant. Dessutom hotar han redan representanter för oppositionen, valda i demokratiska val, med fängelse. Åtminstone två har redan fängslats.
Min främsta medhjälpare i Venezuela var varm anhängare till Chavez, hen hoppades på Maduro. Men nu har hen sagt upp sig från sin statliga jänst och vägrade att rösta i söndags. Min chaufförs fru, hög statlig chef, är allvarligt sjuk och sängliggande, men fick välja mellan att rösta och förlora jobbet.
LÄS MER: Här är turerna kring valet i Venezuela
Jämförelser är svåra, men att Maduro – eller kanske personer i hans omgivning – håller på att avskaffa demokratin i Venezuela, det är uppenbart. Det blir som Kuba, troligen.
Inte det sämsta, för de fattigaste. Men långt ifrån bra, framför allt eftersom Venezuela med sin olja borde vara lika välmående som Norge.
Att mina medhjälpare tar med sig min toapappersrulle och min tvål när jag lämnar hotellet säger en del. Det smärtar mig att jag glömde lämna mina småpengar till städerskan, det hade gett henne en veckolön, femtio kronor!
Matpaket en gång i månaden
För mig, som är ”rik”; parmaskinka, kycklingbröst, jordgubbar och vin från chablis. Billigare än i Europa, dessutom. För majoriteten här; matpaket med ris, bönor och olja en gång i månaden. Det jag inte orkar äta tar jag med ut och ger till en hungrande på trottoaren.
Nu får jag sällskap i min ”lounge” (betalade 100 kronor för att få sitta här) av en, av många, familjer som mår övermåttan väl. De stödjer oppositionen och väl så, men hur mycket betalar de sin husjungfru, och vad tänker de om dem som livnär sig på parmaskinkan de själva inte orkar äta?