Det första som slår mig när jag går in i flyktinglägret just norr om Calais är hur tomt det verkar. Nästan ingen rör sig bland de hundratals tält och skjul i varierande grad av skröplighet som lägret består av. Och att här ska bo någonstans mellan tre- och femtusen människor känns inte rimligt.

Men eftersom många av flyktingarna tillbringar nätterna med att vandra längs avspärringarna runt rälsen som leder ner i tunneln under Engelska kanalen så sover och vilar de under dagarna, inne i sina ”bostäder”.

Kallas djungeln

För de flesta finns inte heller någon meningsfull sysselsättning förutom att bara existera – i väntan på nästa försök att på något sätt ta sig till Storbritannien.

”Djungeln” kallas lägret. Men det ligger på lös sand som snarast ger en känsla av halvöken. Det är trångt, dammigt, och på många håll obehagligt skitigt. Ändå försöker folk att skapa sig någon sorts fungerande vardag i det limbo de lever i.

Sudaneserna jag möter vill absolut inte vara med på bild. De är rädda för att släktingar i hemlandet ska straffas för att de flytt utomlands.

En man från Darfur som bara låter oss filma hans rygg och inte vill säga sitt namn är övertygad om att hans släkt riskerar att dödas om regimen upptäcker att han är i Europa. Han har, som de flesta jag möter, kommit hit via Libyen och Italien.

– Men Frankrike är dåligt. Dåligt att bo, dålig mat, ingen dusch, och fransmännen skriker ’fuck you, fuck Africa’. England, där är bra att bo, bra mat, bra dusch och utbildning, sammanfattar han hur han ser på situationen.

Sökt asyl i Frankrike

Nadir, som också kommer från Sudan har svängt – eller gett upp kanske. Han vill stanna i Frankrike. Han och ett femtiotal andra här har sökt asyl i Frankrike, säger han. Inte heller han vill stanna i lägret såklart, men hur han ska ta sig härifrån vet han inte.

Folk här svälter inte. En gång om dagen delas det ut mat på ett hjälpcenter i utkanten av lägret. Och olika frivilligorganisationer hjälper också flyktingarna. Någon delar ut mat, en annan ger folk brädlappar, spik och plast så de kan ordna ett aningen bättre boende, en tredje ordnar undervisning i franska.

I lägret finns också ett par små affärer och några frisörer, men de säger vänligt, men bestämt NEJ, när vi ber att få filma. Och när vi filmar utan att be om lov blir stämningen snabbt obehaglig. Det krävs ett långt allvarligt samtal på stapplande engelska innan min ursäkt accepteras.

Han riskerar livet varje kväll

Men i den del av lägret där etiopierna bor är stämningen mer avspänd. Några till och med ber om att vi ska filma dem. Rowa ler lite generat när han visar upp sitt pyttelilla tält och säger:

– Det här är mitt hem!

Han har varit här i två månader och går den dryga milen till avspärrningarna runt tunneltåget varje kväll för att försöka ta sig igenom.

Är du inte rädd, du kan ju dö, frågar jag.

Rowa ler osäkert och svarar att han bara måste försöka. Han vill studera i Storbritannien.

– Visst kan jag dö, men ikväll ska jag försöka igen.

Har blivit ännu svårare

Under natten runt avspärrningarna går grupper om fem till femton personer runt och väntar på en lucka, en signal, en möjlighet – något som indikerar en möjlighet att smita igenom.

Men sedan uppmärksamheten i media blev så stor för någon vecka sedan har det blivit mycket svårare, säger en språkstudent från Sudan.

Men vad ska de göra? ”The Jungle” har blivit som en råttfälla för dem. Stängsel, taggtråd, poliser och politiker här gör det i princip omöjligt för dem att ta sig framåt.

Och hem? Hur tar man sig utan pengar och till fots hem från Calais till Sudan?