Vår resa börjar på ett kristet center i industristaden Zaporozija drygt 20 mil från Mariupol. Här har volontärerna sitt högkvarter och ett lager med kläder och andra förnödenheter som de bistår soldaterna vid fronten med.

När SVT anländer sitter Jelena Volkova och knyter kamouflagefiltar till krypskyttar. För nio månader sedan var hon en vanlig ukrainsk tonårsmamma. Idag lever hon med kriget ända in på huden.

– Min son är krypskytt och han behövde en sån här när han drog ut i kriget. När vi såg vad de här kamouflagefiltarna kostade, omkring hundra dollar förstod vi att det var billigare att göra egna. Nu har vi en hel liten fabrik.

17 år och veteran

Jelenas son är bara 17 år men redan veteran. Just nu är han hemma från fronten och vilar upp sig några dagar. Hennes dotter Katja är 16 och en driven volontär. Det är med henne vi ska resa med idag.

Mamma och dotter kysser varandra lätt på munnen i ett farväl innan Katja hoppar in i skåpbilen.

– Glöm inte att du måste ringa Spider nära du är framme vid basen, ropar hennes mamma.

Vi ska leverera tre generatorer till frivilligbataljonen Azovs militärbas, söder om Mariupol. Azov är känt som ett högerextremt förband, för vilket nazister från flera europeiska länder också strider, bland annat från Sverige.

Har beskjutits med tungt artilleri

När vi rest någon timme får vi reda på att Mariupol beskjutits med tungt artilleri och att många civila dött. Chauffören bestämmer sig för att ta en omväg för att undvika eventuella strider. Katja ringer till sina vänner inne i Mariupol för att försöka få klarhet i vad som händer. Men trots de dåliga nyheterna tvekar hon inte att fortsätta.

– Nej, jag är inte rädd. Första gången vi åkte var jag det, även om jag inte visade det. Vi har hamnat under beskjutning flera gånger, även av artilleri, säger Katja och visar några skotthål som gått rakt igenom bilen.

Katjas volontärarbete började med att hon hjälpte flyktingar som kom till Zaporozjie från krigszonen. När en vän och sedan hennes bror tog värvning i Azov började Katja själv resa ut till fronten för att bistå soldaterna med utrustning.

När vi tar rast på en bensinmack kommer plötsligt en polis och en soldat beväpnade med ett maskingevär. De ber oss följa med till en vägspärr. Där förhörs vi om och om igen, om vilka vi är, vart vi är på väg och varför. Efter två timmar och när den ukrainska säkerhetstjänsten granskat våra uppgifter släpps vi. När vi kommer fram till Azovs militärbas i staden Urzuf, två mil från Mariupol är det redan kväll.

Tungt beväpnade unga män söker igenom bilen innan vi släpps in bakom de tunga portarna. Vi bjuds på te och kakor av en skäggig krigare med vänlig uppsyn.

– Ska de vara med bergamott eller utan?

Barnteckningar i soldaternas sovsalar

Vi väntar på en kille, som kallas Spider, som ska visa oss runt på basen. Katja tycks känna honom ganska väl, eftersom hon kastar sig om halsen på Spider när han väl dyker upp.

– Vi får mycket hjälp, tack vare volontärerna. De är sanna medmänniskor, säger Spider.

Spider som inte vill att vi uppger hans riktiga namn tar med oss till soldaternas sovsalar. Rummet är enkelt och sängarna är byggda av oslipade bräder, men en hel vägg med barnteckningar gör rummet ändå lite mysigt. 

– Vi får massor av barnteckningar. De är volontärerna som tar dem med till oss och varje slagkämpe väljer ut de som han gillar och klistrar upp dem i sitt rum, berättar Spider.

På sängkanten hänger en soldatrock med Azovs kända logga.

Den påminner om den nazistiska varghaken och bataljonen och sägs ha en tydlig koppling till det nazistiska partiet Nationalsocialistiska församlingen. Många av medlemmarna har koppling till högerextrema grupper, bland annat flera svenskar som strider för dem. Men Spider förnekar att bataljonen skulle vara nazistisk.

– Nej, det är inte sant. Man ska inte blanda ihop nationalism och nazism. Bara för att någon bär den här ukrainska symbolen som står för nationens idé betyder det inte att han är nazist.

”Man får tycka vad man vill hos oss”

Jag pekar på en lapp på väggen bakom honom där någon har ritat ett hakkors.

– Jo, visst har vi medlemmar med sådana åsikter men folk har sina åsikter, men man får tycka vad man vill hos oss.

Själv kallar han sig patriot och nationalist, men påpekar att han inte har något emot att det bor ryssar i Ukraina.

– Det pågår ingen förföljelse av rysktalande i Ukraina, det är rysk propaganda. Jag gick själv i rysk skola och jag har inga problem med att du och jag pratar ryska, säger han.

På en väggen hänger en flagga till minne av svensken Leo Sjöholm som omkom i en bilolycka tidigare i januari. Jag frågar efter svenskarna, men ingen av dem är på basen under vårt besök.

Medan vi är på basen rapporteras det om en ny beskjutning mot Mariupol och det är uppenbart att stämningen bland soldaterna är spänd. De går omkring i sina uniformer, tungt beväpnade och beredda att ge sig av mot fronten vilken stund som helst. Till och med i matsalen sitter de och äter med sina kalasjnikovs hängande över axeln.

Innan vi går ut till bilen för att köra tillbaka mot Zaporozjija frågar jag Spider när han tror att det här kriget kommer vara över. Han skrattar och säger, som ett skämt eller kanske inte:

– Först när vi semestrar på Krims stränder igen kan kriget betraktas som slut.