Han är tio år och har fixerat en lila blomma med blicken. Vi sitter i gräset i solen och när hans leende spricker upp tänker jag på bilderna från befrielsen av andra världskrigets koncentrationsläger. Det syns att Wahib har svultit.
Armbågar, höfter och knän sticker ut från en kropp som bara är skinn och ben. Ögonen är så stora, och huvudet nyrakat.
Wahib försökte rymma från IS flera gånger. Till slut lyckades han. Han är ett av ett hundratal yazidiska barn som evakuerats ur terrorsektens sista fäste här i Syrien.
Ofattbar grymhet
Detta är hans andra dygn i frihet och det är också första gången i livet han använder en mobiltelefon. Nu tar han bild efter bild på den lila blomman. Fascinerad. Hans leende är så stort att det är svårt att inte le med honom. Samtidigt är det han varit med om så ofattbart grymt.
Inne i huset strax intill berättar tioårige Kariman om vad som hände.
Han var fem år när terrorgruppen IS svepte in över Sinjarberget där folkgruppen yazidierna lever. Terroristerna separerade kvinnorna från männen. Många män och pojkar dödades omedelbart. Kvinnor och flickor såldes som sexslavar.
Misshandlades av terroristerna
Dagen när IS kom till Sinjarberget var den sista gången Kariman såg sin mamma. Tillsammans med en grupp andra yazidiska pojkar fördes han först till Mosul, sedan till Raqqa. Först skulle de lära sig allt om terroristernas tolkning av islam. Senare när de vuxit till sig var det tänkt att de skulle möta en framtid som kalifatets krigare.
– Om man inte gjorde som de sa så slog de oss, berättar han.
När IS började förlora mark flyttade de sina fångar. Kariman flyttade från Mosul till Raqqa och hamnade slutligen i Baghouz där striderna just nu står.
Han färdades genom ett fallande kalifat, genom strider och en allt större brist på mat. Under den sista tiden i Baghouz åt han ofta soppa gjord på gräs. Terroristerna lämnade pojkarna åt sitt öde.
Till slut kom chansen. Flera IS- familjer var på väg att lämna Baghouz och en man sa åt pojkarna att följa med skaran av svartklädda kvinnor och barn.
Minns hur det var att cykla
Två dygn har nu gått sedan Wahib och Kariman kom ut i frihet. Det mesta de kan minnas har skett i IS värld. Men Kariman har också minnen av tiden före, när han levde på Sinjarberget.
– Jag tänker ofta på att jag brukade cykla, berättar han.
Han vill inte tala om sin mamma, men han berättar att hans pappa är på väg för att hämta honom, och att de talat i telefon.
Jag kan bara ana stormen inom honom. Men här och nu tittar vi på en lila blomma.