Att unga faller bort från en idrott är ett växande fenomen, särskilt i övergången mellan högstadiet och gymnasiet. Kravnivån kan öka för snabbt och den totala belastningen bli för tung. Joni Kuokkanen, universitetslektor i idrottspedagogik vid Åbo Akademi, har forskat i unga idrottares dubbla karriärer och vet hur känslig den här fasen kan vara.

– Många unga slutar inte för att de saknar motivation, utan för att det blir för mycket. Träningar, press och förpliktelser hopar sig, säger Kuokkanen.

Sociala orsaker håller unga kvar – inte bara själva idrotten

För de flesta unga är idrottsföreningens betydelse i första hand social. Att vänner är där, att få vara tillsammans och känna sig trygg i gruppen är ofta viktigare än själva prestationen.

– Meningsfullheten uppstår av att det finns kompisar med i hobbyn. Sociala relationer och gemenskap stöder ungas välmående och ökar deras motivation att fortsätta, betonar Kuokkanen.

– Det ger en känsla av välmående och lust att fortsätta träna eller vara med i idrottsföreningar.

Läraren har en nyckelroll

Inom idrottsundervisningen på högstadiet finns det generellt stora möjligheter att påverka ungas relation till fysisk aktivitet och informera om dess långsiktiga positiva effekter. Kuokkanen lyfter fram vikten av variation och tydligt syftestänk i undervisningen.

– Tydliga mål och varierande innehåll skapar meningsfullhet. Det är viktigt att eleverna får veta varför man gör vad man gör. Och inget är så engagerande som när läraren själv deltar – hoppar in i leken, påminner Kuokkanen.

– Det är också viktigt att bemöta varje elev som individ. Det måste finnas utrymme för personliga samtal – även med dem som kanske inte naturligt trivs med idrott.

Dags att uppmuntra – rörelse är mer än prestation

Kuokkanen vill påminna unga om att idrott inte bara handlar om resultat eller framgång.

– Idrott ger enormt mycket för livet i stort. Tro på dig själv, våga drömma – och framför allt: var modig.