Yolanda Ngarambe är född och uppvuxen i Märsta utanför Stockholm. Från det att hon var barn har livet som löpare intresserat henne.

– Jag bestämde mig redan när jag var ung. Jag tyckte bara om löpning. Jag brukade springa mycket i Finland på somrarna för varje torsdag var det ett torsdagslopp där jag alltid sprang 100 eller 800 meter, säger Yolanda och fortsätter.

– Det var när jag var lite äldre, ungefär femton år, som jag började springa varje dag. Men innan det sprang jag mest för att det var kul.

Livet i USA

Att löpningen skulle bli en del av hennes liv var alltid för henne en självklarhet. Men i USA, där Yolanda numera bor, har hennes barndomsdrömmar gått i uppfyllelse, då hon dagligen tränar för Atlanta Track Club.

–  Den största skillnaden är att jag har många klubbkamrater i USA, jag springer aldrig själv. Attityden i USA är lite annorlunda också. Om jag har en dröm så peppar min tränare mig och säger att jag kan göra vad som helst, säger Yolanda.

– Jag tycker om det, det är det jag behöver, folk som tror på mig på ett sätt som är stort.

Skador stoppade inte henne

Förra året skadade Yolanda knät och var på grund av skadan borta från löpbanan mer än åtta månader.

Yolanda har trots det hittat tillbaka, och det här året har personligen varit hennes bästa.

– Jag kom tillbaka i år. Det var kul att det gick så bra. Jag fick nya personliga rekord och var med och tävlade på Finnkampen. Det känns ändå skönt att veta att efter ett år av skador kan man komma tillbaka så fort.

Svensk först

Många sverigefinska idrottare har fått frågan om att tävla för Finland i landslagssamanhang. Bland annat hockeyproffset Mika Zibanejad och diskuskastaren Daniel Ståhl.

För Yolanda Ngarambe var beslutet inte svårt.

– Jag vet inte om folk vet att jag även är finsk, jag vet faktiskt inte. Så därför har jag inte fått förfrågningar.

– Men jag har alltid känt att jag är svensk först, sen finsk och ugandisk, för att min pappa kommer därifrån. Men innerst inne är jag svensk.