När de första nationalparkerna inrättades i början av förra seklet var det framför allt fjällvärlden som stod i blickpunkten. Såväl Abisko som Sarek hör till denna första grupp. Men även urskogsområdet Hamra och Ängsö i Stockholms skärgård hör hit.

Senare har strävan varit att visa på naturens och landskapets mångfald och parker finns över hela landet. Sett till ytan dominerar dock fjällen, eftersom ett par av nationalparkerna i fjällområdet är så stora – omkring 90 procent av nationalparksytan utgörs av fjällnatur.

Riksdagen beslutar

Det är riksdagen som beslutar om att bilda nationalparker. Ansvaret för de befintliga parkerna ligger på Naturvårdsverket. Länsstyrelsen ansvarar för tillämpning av bestämmelserna och beslutar t.ex. om dispenser.

När man började avsätta nationalparker fanns en bild av den orörda naturen, som skulle skyddas för människans ingrepp. Det kunde stämma för fjällnaturen, men i andra fall ledde tanken vilse.

Förstod inte

När Ängsö blev nationalpark förstod man inte att det var människan som skapat det överdådigt rika landskapet. Torparen, vars kor ”trampade sönder marken och som själv liade ned de mest sällsynta arter” som det stod i en samtida text, fick sluta bruka marken.

Resultatet blev närmast katastrofalt

De öppna markerna snabbt växte igen med sly och granen vandrade in i lövskogarna. Inte förrän i slutet av 1930-talet insåg man på allvar vilket misstag man hade gjort. Ett stort röjningsarbete inleddes och ängsmarkerna har sedan dess hållits öppna med hjälp av slåtter och bete.

Efter den första vågen i seklets början gick det långsammare, kanske delvis under intryck av erfarenheterna från Ängsö. Mellan 1920 och 1980 inrättades endast sju nya nationalparker. Från 1980-talet har dock antalet parker ökat snabbt, se faktaruta.

Starkaste skyddet

Syftet är numera att bevara ett stycke landskap i den form det har när parken avsätts, inte att bevara ”orörd natur”.

Skyddet för en nationalpark är det starkaste som finns i svensk lagstiftning. Exakt hur det utformas och vad man får och inte får göra varierar alltså, jämför exemplet Ängsö.

Allmänt gäller att det är förbjudet att ”störa och förstöra” – vilket ju gäller i all svensk natur enligt allemansrätten. I flera parker är det förbjudet att elda, tälta och medföra okopplad hund. Stenar och växter får inte samlas, däremot är det fritt att plocka bär och svamp precis som i övriga marker.

Unika miljöer

Att bevara befintligt landskap är också målet med den planerade Kosterparken.

Så här skriver länsstyrelsen i Västra Götalands län:

”Vattnen runt Kosteröarna innehåller för vårt land unika havsmiljöer och arter. Men här finns också västkustens alla ”vanliga” naturtyper. Eftersom tunga miljöstörande industrier saknas är området relativt opåverkat av förorenande utsläpp. Kosterområdet är dessutom ett värdefullt rekreationsområde för både ortsbefolkning och turister.”

Naturvårdsverket konstaterade redan 1989 av

”Kosterarkipelagen är en exklusiv och vetenskapligt intressant del av västkustens skärgårdar. Området representerar det yttersta havsbandets natur med dess speciella geologi och undervattensvärld.

Det har vidare sceniska värden och är ett attraktivt område för friluftslivet. Området är väl värt att avsätta som nationalpark.”

Naturvårsmynidgheterna hade då redan länge haft ögonen på området.

1979 pekades området i naturvårdsplanen för Göteborgs och Bohus län ut som skyddsvärt.

Pågående verksamheter

Det som är speciellt med Koster som nationalpark är att pågående verksamheter, framför allt fisket, ska kunna fortsätta. det är rentav en del av syftet, att en nationalpark ska bidra till ett hållbart nyttjande av öarnas och havets resurser. Man talar om ”en brukande park”.

Det handlar då både om turism och fiske. Bland räkfiskarna är skepsisen dock stor, och även inför turismsatsningarna finns det de som ställer sig tvivlande, som framgår av .

Torbjörn Jacobsson

SVT Text & Webb