Den som träffar 24-årige Emil Häggbom i dag möter en pratglad ungdomsledare som lägger ner sin själ i att stötta unga som hamnat i kriminalitet och missbruk.

Det är svårt att tro att han bara för några år sedan var i samma situation själv.

– När det var som värst funderade jag dagligen på om jag skulle leva eller inte. Allt kretsade kring att fixa droger. Jag kastade bort relationen till min familj, kastade bort alla sunda relationer.

– När jag var sjutton använde jag mefedron, eller krabban som det kallas. När jag slog i mig det så koagulerade mitt blod och blev svart.

”Fyllde tomrummet med alkohol”

Han kommer från en välordnad bakgrund, uppväxt i radhus i en av Stockholms rikare förorter. Men det fanns problem hemma som gav den då 13-årige Emil ångest.

– På sommarlovet i sjuan hittade jag alkoholen. Alla känslor jag hade, de bara försvann när jag kände av alkoholen. Det var som att en våg drog bort allting. Det tomrum jag hade i kroppen fylldes av något annat. Det blev ett sätt att hantera mina känslor, säger Emil.

På ena handens knogar står det ”rest” och på den andra ”less”.

– Jag var väldigt rastlös, förklarar han. På gymnasiet fick han sin ADHD-diagnos.

– När jag tar något så vill jag bara ha mer och så blev det när jag drack. När jag sen provade cannabis var det samma som med alkoholen. Det gav mig en effekt jag trivdes med.

– Det jag inte förstod då var att allt började kretsa kring droger och alkohol. Jag intalade mig att det var jag som kontrollerade drogerna och inte tvärtom.

Började injicera heroin

När Emil var sjutton spårade saker ur, som han själv beskriver det. Han började använda ecstasy, amfetamin och olika internetdroger.

– Sen gick det bara rakt ner. Jag började injicera heroin när jag var 18. Det var mycket benzodiazepiner också. Allt som har funnits har jag tagit.

Under sin tid som missbrukare hade Emil Häggbom många kontakter med polisen.

– Jag fick problem med rättsväsendet ganska tidigt. Småbrott och skadegörelse. Men det jag främst åkt dit för är jag haft narkotika på mig, eller saker i blodet.

Hur påverkades du av det?

– Det ledde ingenstans. Jag blev sur för att polisen var på mig och jag förstod inte poängen med att bötfälla mig. Jag hade ju inga pengar. Så då var jag tvungen att göra andra brott för att betala mina böter.

”Fel att polisen jagar sjuka och utslagna”

Emil Häggbom sålde också droger till andra under en period för att finansiera sitt eget missbruk. Det åkte han aldrig fast för. Och han tycker inte att sättet polisen arbetar på i dag är helt optimalt.

– Jag tycker det är fel att vara ute efter folk som är sjuka och utslagna. Jag tror inte problemet försvinner om man gör så. Jag hade hellre sett att polisen hade ett gäng lösningar de kunde erbjuda när de tar någon för narkotika. Att de kunde säga: Du borde vända dig hit eller dit för att söka hjälp. Och att de la mer tid och pengar på att komma åt de som langar.

Vändpunkten som tog Emil ut ur missbruket hade inte med rättsväsendet att göra.

– Jag var hemma hos en kompis och vi hade tagit jättemycket narkotika. Han fick problem med hjärtat och småkramper, men jag satt helt apatisk och kollade in i väggen. En tjejkompis fick hjälpa honom.

– Dagen efter vaknade jag upp och tänkte att om en kompis till mig håller på att dö och jag inte fattar om det är verklighet eller inte, då räcker det. Och så åkte jag och lämnade min hund till mamma, bröt ihop och kontaktade beroendevården.

”Behöver någon som förstår”

I dag arbetar Emil i den ideella föreningen Process Kedjan, som stöttar unga som hamnat i trubbel med rättsväsendet genom hela rättsprocessen.

– Vi som jobbar här har varit i samma situation som de vi möter. Det tror jag är skitviktigt. Att det går att identifiera sig. Om jag i tidig ålder hade kommit i kontakt med någon som hade samma erfarenhet och ville hjälpa mig, och ge mig kraft att leva ett drogfritt liv, då hade kanske något hänt.