Hela partiets maskot brukade Hitler kalla svenska Carin Göring. Under några år var hon, som fru till Hermann Göring, nazisternas första dam. Det bildades kvinnoförbund i Tyskland där den svenska, vackra och livliga överklasskvinnan var en förebild.
När hon dog av hjärtsvikt begravdes hon först på Lovön vid Drottningholm.
Men efter att hennes grav skändats av antinazister lät Göring gräva upp henne och ordnade en pampig tysk statsbegravning för henne i Berlin. Kroppen vilade därefter i ett mausoleum, som låg på Görings residens – Carinhall – under nazisternas storhetstid.
Kropp på villovägar
Vid krigsslutet kom så kroppen på villovägar. Göring lät spränga mausoleet när han flydde, men trodde inte att ryssarna skulle ge sig på hustruns grav. Det gjorde de dock, eftersom det var känt att Göring, som var kleptoman, förvarade alla möjliga rikedomar på sina marker. Kroppen togs ur sin enorma tennkista och vad som hände sedan råder det delade meningar om.
Klart är i alla fall att en skogvaktare kontaktade svenska kyrkan i Berlin på 50-talet och sade sig ha hittat Carin Görings kropp i skogen vid Carinhall. Kvarlevorna togs om hand av Carins svenska familj.
De kvarlevorna kremerades och har sedan dess legat begravda på Lovö kyrkogård. Men så på 90-talet spreds bilder i tyska medier på vad som sades vara den verkliga Carin Görings kvarlevor.
Hittades av skattletare
Skattletare på jakt efter Görings nedgrävda tillgångar hade med sina metalldetektorer hittat en zinkkista med benrester vid mausoleet. Det var en kvinna, men så mycket mer kunde man först inte avgöra.
I början av 90-talet var tekniken för att identifiera personer med hjälp av deras DNA inte särskilt utvecklad. Det krävdes stora mängder av material för att få några resultat och ur skelett gick det överhuvudtaget inte att få fram något DNA. Under de senaste åren har dock tekniken för att få ut DNA ur ben samt titta närmare på delar av det förbättrats.
Tsunamikatastrofen gjorde att många forskare riktade in sig på att förfina metoderna som används för identifiering av mycket förstörda kroppar. Dessutom har stora framsteg gjorts när det gäller att analysera mycket gammalt skelettmaterial efter Svante Pääbos arbete med neanderthalDNA. Sammantaget har det här lett fram till att DNA-tekniken nu räcker för att säga vem skelettet som hittades egentligen tillhör.
Förfinade metoder
Marie Allen, professor i rättsgenetik vid Uppsala universitet, har under några år förfinat och utvecklat analysmetoderna och hon har nu lyckats göra en säker identifiering av benen. Hon har studerat både mitokondrieDNA och kärnDNA samt jämfört proverna med biologiska prover från Carin Görings son.
I en artikel som publiceras i PLoS ONE slår hon fast att sannolikheten att benen som hittades på 90-talet verkligen kommer från Carin Göring är 99,5 %. Arvsmassan från kroppen liknar alltså sonens DNA så mycket att det inte råder något tvivel. Det är Carin Göring som var nedgrävd där Carinhall låg, även efter att residenset sprängdes.
En gåta kvarstår dock; vem är det i så fall som legat i Carin Görings svenska grav under alla år?
På den frågan kommer vi nog aldrig att få något svar. Familjen lät kremera kvarlevorna före den tredje begravningen och några spår av den finns inte längre kvar.
Men den nya riktiga Carin Göring har nu också nyligen gravsatts i samma grav ute på Lovö kyrkogård vid Drottningholm.