Leopardgroupern, som är den stora fisk i havsabborre-familjen som forskarna vid Cambridge University har valt att studera, lever normalt sett i västra Stilla havet. Där jagar de byten ner till hundra meters djup. Småfiskar är oftast chanslösa mot abborren ute på öppet hav, så när de blir jagade flyr de in i hålor i korallreven där abborren inte kan komma åt dem.
Havsabborrar ger sig dock inte så lätt. Först letar de upp en muräna i närheten, och påkallar uppmärksamheten hos denna släkting till ålen genom att skaka framför den. Sedan pekar abborren med fenorna för att visa muränan var småfisken har gömt sig. Muränan, som är skapt för att kunna slingra sig in i hål, försöker då fånga småfisken för att äta den själv.
Ofta slutar det med att småfiskarna flyr från gömstället när muränan kommer, vilket gör att de landar mitt i gapet på havsabborren istället.
Jämfördes med apor
Forskarna var intresserade av att veta hur fiskarnas förmåga att söka hjälp stod sig mot våra närmaste släktingar – schimpanserna – som fick sin samarbetsförmåga undersökt i ett experiment 2006. Då skulle aporna komma åt mat som fanns på en planka som var upphängd i rep, utom räckhåll för aporna. För att komma åt maten var två apor tvungna att hjälpas åt genom att dra i varsitt rep samtidigt.
Fick hjälp av plastmuränor
För att se hur havsabborrarna stod sig mot schimpanserna så byggde forskarna ett konstgjort korallrev i ett akvarium vid zoologiska institutet i Cambridge, där svåråtkomliga byten placerades inne i revet. För att få ut bytet kunde fiskarna välja mellan två konstgjorda plastmodeller av muränor. Den ena muränan hjälpte till att få ut bytet, men den andra simmade konsekvent åt fel håll. Sedan jämfördes detta experiment med apornas.
Fiskarna något snabbare
Studien gav forskarna två resultat. För det första var fiskarna lite snabbare än aporna på att avgöra när de behövde hjälp för att nå bytet, och när de kunde ta bytet på egen hand. För det andra valde fiskarna rätt partner att utföra uppgiften tillsammans med lika ofta som schimpanserna. Både djurarterna kunde efter ett antal försök lära sig vem som kunde hjälpa dem komma åt bytet.
– Den här studien styrker tesen om att en relativt liten hjärna – jämfört med varmblodiga djurs hjärnor – inte hindrar åtminstone några fiskarter från att besitta förmågor som är jämförbara eller till och med överträffar apors, säger forskningsgruppens ledare Alexander Vail i det pressmeddelande som lanserades inför studiens publicering i tidskriften Current Biology.
Svensk forskare: Fler faktorer spelar roll
Gabriella Gamberale Stille, som är forskare på Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, menar dock att de engelska forskarnas resultat behöver en brasklapp.
– Det är en häftig jämförelse som de har gjort, och man ska inte underskatta fiskarnas inlärningsförmåga generellt. Samtidigt bör man inte glömma bort att schimpansernas samarbetsbeteende är mycket mer komplext än havsabborrarnas, säger hon.
Hon säger att flera faktorer spelar roll för hur snabbt de båda arterna lär sig.
– Till exempel hur motiverade de är, själva uppgiften de har att lösa, och för schimpansernas del, deras relation till de andra aporna och vilken stämning de är i.
Studien publiceras i veckans nummer av Current Biology.