Den nya arten, döpt till Ambopteryx longibrachium, beskrivs i tidskriften Nature.

Fossilet beskrivs som mycket välbevarat. Skelettet och vingarna är näst intill kompletta.

En slående detalj är hur liten arten var, inte större än en stare med en vikt på drygt 100 gram. Den kunde rymmas i en handflata – en verklig minidinosaurie.

Den tillhörde rovdinosauriernas, theropodernas, underordning, som är känd för ett antal gigantiska arter, exempelvis den enorma Tyrannosaurus rex. Den sistnämnda skulle dock knappast ha lagt märke till Ambopteryx om de båda hade träffat på varandra. Ambopteryx var helt enkelt för liten.

Dess ålder har daterats till 163 miljoner år, vilket innebär att den levde i slutet av juraperioden, precis som den äldsta kända fågeln, Archaeopteryx.

Den senare levde dock för 150 miljoner år sedan. Ambopteryx är med andra ord över tio miljoner år äldre än urfågeln.

Fladdermusvingar

Det säregna är att Ambopteryx hade utvecklat en helt annan typ av vingar än urfågeln.

Precis som sina efterkommande släktingar var Archaeopteryx försedd med fjädrar och det var med fjädrarnas hjälp som fåglarna med tiden skulle behärska luftrummet.

Ambopteryx hade också fjädrar men bara korta dun som täckte kroppen – helt oanvändbara som flygorgan.

I stället hade den hudmembran utspända mellan de förlängda fingerbenen, ungefär som de samtida flygödlorna, pterosaurierna, eller de nutida fladdermössen.

Forskarna har genom tidigare, fragmentariska fossilfynd känt till att små minidinosaurier med fladdermusliknande vingar sannolikt hade erövrat luftrummet i slutet av juraperioden – men det nya fyndet är ett säkert bevis för att så verkligen var fallet.

Vid samma tidpunkt och något senare levde en rad fjäderbeklädda rovdinosaurier, varav några sannolikt kunde flyga. En gren ledde fram till fåglarna – som i rent teknisk bemärkelse är en form av dinosaurier.

Experiment

Sammantaget visar detta att dinosaurierna experimenterade med olika flygmetoder.

Den mest framgångsrika metoden blev givetvis den som skulle ge upphov till fåglarna. Försöken med hudmembran blev däremot kortvariga. Ambopteryx och dess släktingar är bara kända från slutet av juraperioden och ingen tycks ha klarat övergången till den efterföljande kritperioden.

Alla ryggradsdjur som utvecklat flygförmåga – flygödlorna, fåglarna, fladdermössen, liksom Ambopteryx – har förlängt överarms- och underarmsbenen, och fingrarna, fast i olika hög grad. På denna punkt är Ambopteryx mest lik en fladdermus.

Ingen vet varför arten och dess släktingar blev så kortlivade, geologiskt sett. Kanske de inte klarade sig i konkurrensen med de snabbt expanderande fåglarna. Att flyga med hudmembran är inte lika effektivt som att flyga med fjäderbeklädda vingar. Membranen kan också skadas ganska lätt, vilket oftast leder till döden.

En del av maginnehållet bevarat

Det är sannolikt därför som våra dagars fladdermöss nästan uteslutande är nattaktiva. De är betydligt sämre flygare än fåglar, och dödas lätt av hökar och falkar. För att överleva har de tvingats till att leva i mörker.

Intressant nog har en del av maginnehållet bevarats hos fossilet. Små bitar av ben har hittats vilket antyder att Ambopteryx var en jägare, och inte växtätare.

Å andra sidan hittades också gastroliter, magstenar, i maginnehållet. Dessa hade svalts för att mala sönder födan, vilket kan betyda att arten också levde på svårsmält växtföda. Kanske var den allätare.