Sex män – två européer, tre ryssar och en kines – lever i en 180 kvadratmeters isoleringskammare utan annan kontakt med omvärlden än den som förmedlas via kontrollrummet.

I början av juni i fjol lät de sig frivilligt låsas in i försöksanläggningen i Moskva. Vi besökte de europeiska deltagarna i Mars 500-experimentet, italienaren Diego Urbina och fransmannen Romain Charles precis innan kammaren låstes.

Nu förbereder de sig för sin andra sommar utan en skymt av himlen – eller sina familjer. Och faktiskt så verkar de klara isoleringen ganska bra så här långt.

– Än så länge har försöket varit en stor succé, säger Gro Mjeldheim Sandal, psykologiprofessor vid universitetet i Bergen.

En resa tur och retur till Mars skulle ta 520 dagar – ett och ett halvt år – med den teknik man kan föreställa sig idag. Det är en sådan färd som experimentet ska efterlikna.

Tanken är framförallt att ta reda på vad som händer med människors psyke under så långt tid. Från början befarade forskarna att någon eller några i besättningen skulle duka under för pressen och tvingas avbryta försöket, men ännu ser man inga sådana tendenser.

”Rätta virket”

Gro Mjeldheim Sandal har arbetat med sådana här studier sedan början av 90-talet. Hennes specialitet är vad som händer med gruppen vartefter tiden går.

I ett 105-dagar långt experiment som genomfördes för två år sedan, såg hon och de övriga forskarna hur deltagarnas humör försämrades kraftigt med tiden?

Svackorna ledde till interna konflikter – och gick att avläsa i deras förmåga att tänka snabbt och rätt i olika tester.

Den här gången syns inga sådana tendenser – trots att den här besättningen snart har suttit inspärrad i ett år.

Gro Mjeldheim Sandal tror att det har med gallringen av sökande att göra. Deltagarna är utvalda enligt samma metoder som gäller för riktiga astronauter, och det verkar som om man har hittat det rätta virket den här gången:

– Uppfattningen av vad som är ”the right stuff” har ju förändrats våldsamt. NASA var länge kritiserat för att man valde ut tidigare jaktpiloter som var typiska soloaktörer. Idag är det rätta virket tvärtemot att kommunicera och ha god självinsikt om hur man uppfattas av andra.

Kontakt med chilenska gruvarbetare

De konflikter som har uppstått den här gången har varit av en annan sort, enligt Gro Mjeldheim Sandal. Nu verkar det snarare som att deltagarna sluter sig samman mot projektledningen när det krisar, snarare än att ge sig på varandra.

Hon tycker sig också se att besättningen jobbar hårt och medvetet för att stå emot monotonin i en vardag som annars mest består av medicinska tester:

– Vi har sett att de själva har satt igång saker för att hålla sig igång. Bland annat hörde de talas om olyckan med de chilenska gruvarbetarna som satt instängda förra hösten, och tog kontakt med dem på eget initiativ.

”Skönt att få vara i fred”

Några gånger har projektledningen gått in och försökt hålla besättningen på tårna – genom att simulera olika nödsituationer.

Bland annat fejkade de en brand i lokalerna, och stängde av all ström under en kortare tid. Visserligen blev deltagarna rejält uppskakade, men de lyckades i alla fall få igång nödsystemen – och kunde leva på sparlåga tills huvudströmmen kom tillbaka.

Enligt Gro Mjeldheim Sandal var det största problemet att senare övertyga besättningen om att det verkligen bara hade rört sig om en övning.

Ett annat överraskningsmoment inträffade för bara några veckor sedan, när all kommunikation med omvärlden stängdes av under en vecka.

– Reaktionen blev inte riktigt den vi hade väntat, säger Rosita Suenson på ESAs huvudkontor i Holland. Killarna påstod att det var skönt att få vara i fred ett tag!

Sömnproblem

Fast naturligtvis är inte allting frid och fröjd. Självklart sliter den här tillvaron på besättningen. Framförallt har sömnen varit ett bekymmer:

– Det sägs att hälften av all medicin som används under en riktig operation i rymden är sömnmedicin, nästan alla upplever svårigheter att sova, och det ser vi här också, säger Gro Mjeldheim Sandal.

Enligt all tidigare erfarenhet brukar människor få svårt att hantera isoleringen efter ungefär halva tiden – oavsett om de är inlåsta i en månad eller ett år.

Mars 500 har passerat den kritiska gränsen vid det här laget, men i halvtid inträffade också expeditionens höjdpunkt – en Marspromenad på låtsas. Tre av deltagarna, blad dem Diego Urbina, genomförde en simulerad landning på planetens yta under några veckor i februari.

För oss kanske inte verkar så stort att bli utsläppt i en liten hangar under några timmar, men Gro Sandal tror att det ändå att det kanske är det som har fått deltagarna att hålla ångan uppe lite extra, och skulle kunna betyda att ”halvtidskrisen” skjuts fram.

– Marspromenaden kan visa sig vara ett problem senare, om den delar in besättningen i ett A- och ett B-lag, säger hon.

Men vad säger ”Marsresenärerna” själva? Vi lät webbens besökare själva ställa frågorna till Dirego och Romain – och här är några av deras svar.

Kanske ska de tas med en lite nypa salt. Killarna är anställda av den Europeiska rymdorganisationen ESA, och vi har inte fått tillfälle att ställa frågorna direkt. De har skickats till Moskva, där Diego och Romain har filmat själva. Det här är den bild de vill ge just nu.

Benny Eriksson

SVT Vetenskap