Alla levande varelser på jorden är släkt med varandra. Nu har ett forskarteam räknat baklänges i evolutionen och har kunnat rekonstruera en organism som alla andra organismer härstammar ifrån. Den kallas för LUCA, efter engelskans Last Universal Common Ancestor. Den levde för 4,2 miljarder år sedan, bara några hundra miljoner år efter att jordklotet bildades och fick sin energi från vätgas och koldioxid som det fanns gott om på den tiden.
Så överlevde den
LUCA har en arvsmassa som kodar för cirka 2600 proteiner, vilket innebär att den liknar en bakterie. Dessutom avslöjar generna vilka egenskaper organismen hade för att kunna överleva på det väldigt unga jordklotet. Forskningen publiceras i Nature Ecology & Evolution.
Ulf Ellervik är professor i organisk kemi vid Lunds universitet har läst studien och tycker den är robust.
– Jag tycker att det är spännande att man har hittat gener som ger UV-skydd. Det skulle kunna betyda att den har utsatts för solens UV-strålning, säger han.
Nära vattenytan
Det i sin tur betyder att LUCA kan ha levt nära vattenytan och därför behövt utveckla skydd mot solens strålning. Den levde alltså inte intill varma källor på havsbotten, där många misstänker att livet först slog rot.
Så mycket tyder på att LUCA inte var det allra första livet på jorden.
– Vi blev väldigt förvånade när vi fann en samling av proteiner som kallas för Crispr Cas. Det hade vi inte alls väntat oss, säger Edmund Moody vid University of Bristol som ledde studien.
Crispr cas är en del av bakteriernas DNA som utgör deras immunförsvar. Så vår äldsta gemensamma förfader hade alltså byggt upp försvar mot andra, kanske virus eller andra organismer som det inte längre finns några spår av.
Så hittade forskarna LUCA
Forskarna använde sig av genernas så kallade molekylära klocka. Generna muterar med viss hastighet. Genom att jämföra gener mellan flera olika besläktade arter och räkna hur många baspar som skiljer dem åt kan man beräkna hur lång tid som har förflutit sedan arterna skildes åt.
Genernas mutationshastighet är inte konstant, därför använder forskarna fossil från olika bestämda tidpunkter för att kalibrera den molekylära klockan.
Läs mer om forskarnas metod i studien.
Källa: NE