Hunden och vargen är biologiskt sett samma djurart. Lika – men ändå så olika. För det finns ju uppenbara skillnader. Hundarna är onekligen mer villiga till att vara vänligt sällskap till oss människor än vargar.

Men det man vet är att vissa vargar en gång i tiden, för 10 000 år sedan, på något vis blev till hundar.

Idag publicerar svenska forskare en ny stor genetisk analys av ett 40-tal hundarter och vargar. Och den analysen ger ett oväntat svar på en stor gåta om hundens historia.

– Hundgener och varggener är extremt lika, men vi ser två viktiga skillnader. Den ena gen-skillnaden är inte så överraskande, den handlar om nervsystemet och påverkar beteendet. Den uppenbara skillnaden är ju att hundar är mer villiga att vara i människors sällskap, säger Erik Axelsson, en av forskarna som gjort den nya varg-hund-analysen.

Mumsar gärna på mänsklig mat

Men den stora upptäckten gäller den andra genetiska skillnaden: Möjligheten att äta och tillgodogöra sig mänsklig mat. Det finns nämligen en viss gen (amylasgenen) som avgör förmågan att bryta ner stärkelse, alltså den näring som finns i alltifrån bröd till ris, gröt, pasta och potatis.

– Den gen som är ansvarig för nedbrytning av stärkelse finns i sju gånger så många kopior i hundar än vargar.

Och det här ger nyckeln till att förstå varför vissa vargar, de första urhundarna, kunde börja leva i symbios med mänskliga byar för drygt 10 000 år sedan. Och det verkar alltså som att hunden uppstod ungefär samtidigt som människan blev jordbrukare.

Nyriven hjort var inte längre ett nödvändigt villkor på menyn. Till skillnad från vargen kunde hundarna smaska i sig mänsklig stärkelserik mat.

De vargar som råkade få denna genetiska förändring, så att de kunde tillgodogöra sig mänsklig mat, de kunda leva i utkanten av hus och byar, och leva på matrester. Så småningom kunde vissa av dem bli vänner med människorna, tämjas och fungera som vakter mot andra vildhundar eller vargar.

Ett gott samarbete uppstod

På så vis uppstor den symbios, där de tämjda vildhundarna hjälpte människor att skyddas mot vargar och vildhundar, och de fick mat utan att behöva jaga själva. Och i vår tid började så vissa av hundraserna också tämjas så mycket att de kunde bli lika gosiga som dagens husdjurshundar.

Men det avgörande för den här vänskapen mellan hund och människa är alltså att vi kan gilla samma mat. Vargen kan inte som Lady och Lufsen smaska i sig spaghetti med frikadeller, men det kan våra glada vovvar.

– Det var ett stort ögonblick och väldigt spännande för jag satt med genanalysen och förstod att vi upptäckt något som var av avgörande betydelse för vår förståelse för hur hunden blev till.

Samma gen som förändrats hos människan

En annan intressant detalj är att en liknande genetisk förändring skett i människans historia. Samma gen förändrades i viss mån när människan gick från att vara jägare till att bli jordbrukare. Och den förändringen för människan, att vi blev jordbrukare, skedde ungefär samtidigt som vargen blev till hund.

– Det här är intressant, för det betyder att både hundar och människor anpassat sin matsmältningsapparat på ett liknande sätt genom historien. Vi förändrade vår matsmältning genetiskt ungefär samtidigt.

Den nya forskningen kastar också nytt ljus till en debatt som pågår bland hundägare idag, där vissa menar att hundar bör äta en mer varglik föda, eftersom de tillhör samma djurart.

Men utifrån den här forskningen är det inte nödvändigt att kasta åt hunden ett köttben utan man kan lika gärna ge den en macka?

– Ja det kan man säga.