Bläckfiskar har inte järnhaltigt hemoglobin i sitt blod för att transportera syre, utan kopparhaltigt haemocyanin. Det är därför deras blod är blått. Frågan är hur de får i sig det syre de behöver när de lever i riktigt kallt vatten, som runt Antarktis, där temperaturen ligger mellan 1,9 minusgrader och högst ett par plusgrader (havsvatten fryser vid -1,9 grader C).
Syret går inte lika lätt över i djurets vävnader i kallt vatten och dessutom blir blodet mer trögflytande ju kallare det är. Så hur gör bläckfiskarna runt Antarktis för att få i sig tillräckligt med syre? Det har en grupp forskare från Tyskland och Australien hjälpts åt att ta reda på. De har undersökt den i antarktiska vatten vanliga bläckfisken Pareledoni charcoti, som till synes helt oberörd av kylan simmar fram med spänstiga, snabba rörelser.
Mer pigment
Resultaten visar att bläckfisken innehåller mycket mer av det syrebärande blå pigmentet än sina släktingar i varmare vatten.
En lite förvånande strategi, tycker professorn i zoofysiologi Michael Axelsson vid Göteborgs universitet.
– Bläckfiskar har ingen motsvarighet till våra röda blodkroppar, utan haemocyaninet finns löst direkt i deras blodplasma. Men mer haemocyanin gör blodet ännu mer trögflytande än det redan är på grund av kylan. Så det borde vara en nackdel för bläckfiskarna. Men uppenbarligen klarar de av det, säger han.
Det kalla polarvattnet innehåller mer syre än varmare vatten, vilket beror på att gaser löser sig lättare i kalla än i varma vätskor (jämför med en varm cola eller champagne, som snabbt förlorar sitt ”bubbel”). Detta, tillsammans med det faktum att djuren i kylan faktiskt har ett lägre syrebehov, gör att bläckfiskarna får i sig det syre de behöver.
Tålig för klimatförändringar?
Forskarna undersökte också egenskaperna hos haemocyaninet, särskilt hur hårt det binder till syremolekylerna, och fann då att den antarktiska bläckfiskens haemocyanin inte binder lika hårt till syret i högre temperaturer, jämfört med bläckfiskar från varmare vatten. Slutsatsen de drar är att den antarktiska Pareledoni charcoti därför skulle vara mer tålig för framtida temperaturhöjningar i vattnet, jämfört med till exempel antarktiska fiskar och andra bläckfiskar. Men det anser Michael Axelsson är att gå för långt.
– Det är många faktorer som spelar in i hur en organism klarar sig i en varmare värld, och kanske är det inte syreavlastningen från haemocyanin som är flaskhalsen för att den här bläckfisken ska överleva i ett varmare klimat. Även om det syrebärande pigmentet fungerar bra i högre temperaturer är det inte alls säkert att resten av organismen gör det, och om bläckfisken dör av andra orsaker, hjälper det inte att pigmentet i sig är värmetåligt, säger Michael Axelsson.
Studien är publicerad i tidskriften Frontiers of Zoology.