Vore det inte skönt att vara ensam ibland?

Handläggaren på Försäkringskassan ger dig en blick som är uttryckslös.

Ändå snärtar orden, fäller dig nästan till marken. Så många år har gått sedan du kunde ta en skållhet dusch, förstulet äta en chokladkaka eller ens klia på ett myggbett utan hjälp – men det är den här längtan, efter tystnaden i en stund med ingen utom dig själv till sällskap, som fortfarande brinner starkast. Den enda akilleshäl du har kvar.

Dina möten med Myndigheten har, efter fallet som sånär kostade ditt liv, varit många.

Den personliga assistansen är den enda socialförsäkring som ständigt ifrågasätts – liksom paradoxalt nog den du avskyr mest.

Den har fråntagit dig allt oberoende, all integritet, nästan allt privatliv. Trots det avgör den inte bara vilket liv du kan och vill leva, utan att du överlever över huvud taget.

Naturligtvis har du nåtts av berättelserna: om vänner som måste sluta arbeta, föräldrar som tvingas lämna sina barn på institutioner, till och med om kvinnan som dog på en offentlig toalett efter att hennes personliga assistans dragits in.

Det är därför du håller tyst när handläggaren, med olika namn och ansikten varje gång, än en gång tvingar dig att stycka upp dina badrumsvanor i sekunder.

Hur lång tid tar det att flytta dig från rullstolen till toaletten? Dra ner dina byxor? Sätta lavemanget? Låta det verka? Torka dig efteråt? Behöver du smörjas i stjärten? Klä på dig igen? Flytta tillbaka dig till rullstolen? Bajsar du ofta på dig?

De första gångerna protesterade du inför att dra samma historia igen, bara två år sedan senaste gången. Hänvisade till din tjocka bunt med läkarintyg, som alla bekräftar att din skada är bestående för all framtid.

Dessutom ville du veta varför inte samma kontroller gäller för alla socialförsäkringar. Tvingas den magsjuke mannen med sjukpenning bevisa att diarrén som rinner ner i hans toalett är verklig? Och måste den vabbande mamman redogöra för varje gång hennes barn kräks?

Du var till och med på vippen att fråga vad dessa utfrågningar, med på pricken samma svar varje gång, tillåts kosta skattebetalarna. Det undrar du för övrigt fortfarande.

Men handläggaren behövde bara lyfta blicken för att du skulle tystna. Så du underkastar dig, för lättnaden inför ännu en tid utan en ny kallelse med den gröna logotypen.

En tid då du kommer få gå upp ur sängen, ta hand om ditt barn, förvärvsarbeta och fortsätta dra in skattekronor. En tid då samhället inte kommer att ta din mänsklighet ifrån dig.

Men rösten inom dig tystnar inte. Du kan göra nästan vad som helst – ge ut en bok, driva företag, få höra att du är en förebild – och ändå fortsätter rösten att viska: detta kan vara ditt sista år i frihet.

Den personliga assistansen – och därigenom ditt hem, ditt människovärde, hela ditt liv – är villkorad, kanske bara till låns.

En enda sak vet du med säkerhet – den kan tas ifrån dig. Det händer. Det tillåts hända.