Dagens politik för funktionshindrade är djupt orättvis och vilar i bästa fall på godtyckliga bedömningar, i sämsta fall på kriminalitet och fusk. Det har en rad statliga utredningar visat.
En krympande skara på 15 000 personer, 1,5 promille av befolkningen, får nästan allt av statens bidrag till funktionshindrade. De kan till och med få ersättning för hjälp att klippa gräsmattan på lantstället, även om det ligger utomlands i till exempel Portugal.
Anhöriga till funktionshindrade som får assistansersättning utgör en starkare socio-ekonomisk grupp än andra, och de anhöriga som vårdar en funktionshindrad via eget företag får i genomsnitt 300 000 kronor för mycket i bidrag – varje år.
Samtidigt tvingas den stora majoriteten av funktionshindrade att leva på en bråkdel av de miljonbelopp som assistansbidraget kan ge.
Personlig assistans är en av 10 insatser som ingår i Lagen om särskilt stöd till funktionshindrade, LSS. Om hjälpbehovet anses tillräckligt stort kan den funktionshindrade beviljas assistansersättning av Försäkringskassan. När LSS infördes år 1994 antogs att 7 000 funktionshindrade skulle beviljas i genomsnitt 40 assistanstimmar i veckan. Den årliga kostnaden antogs bli drygt 3 miljarder kronor, i dagens penningvärde.
Facit är att i dagsläget får cirka 15 000 personer assistansersättning. Antalet beviljade timmar är nu uppe i 129 timmar per vecka och kostnaderna har skenat och är mer än 28 miljarder kronor per år – nästan 2 miljoner kronor per person.
För att stävja kostnadsökningen har Försäkringskassan med hjälp av uppmärksammade domar, som står i strid med intentionerna bakom LSS och assistansersättningen, avslagit allt fler ansökningar om assistansersättning.
Det är en feg och cynisk politik som inte är långsiktigt hållbar.
För den stora majoriteten av funktionshindrade som inte beviljas assistansersättning återstår antingen andra insatser inom LSS eller SoL eller handikappersättning.
Enligt Bengt Westerberg, som var den Socialminister som drev igenom LSS, är andra insatser än personlig assistans/assistansersättning inte mycket värda.
Och handikappersättning är i genomsnitt på endast cirka 20 000 kronor per år. Alltså en procent av assistansersättningen.
Regeringen måste minska skillnaderna i stöd till funktionshindrade.
Det kan göras genom att ersätta personlig assistans/assistansersättning och handikappersättningen med en ny funktionshinderersättning. Det skulle frigöra 35 miljarder kronor från stat och kommuner.
En ny ersättning måste vara mer generell och därmed mindre godtycklig än dagens assistansersättning, genom att utformas stegvis och omfatta alla de som idag har handikapp- eller assistansersättning/personlig assistans.
Ersättningen till en funktionshindrad skulle i genomsnitt bli cirka 500 000 kronor per år (totalt 35 miljarder kronor).
De allra flesta funktionshindrade skulle vinna på det och även staten, då taket i ersättningen skulle ge en överskådlig och långsiktigt hållbar lösning.
Micael Kallins essä om assistansersättning finns att läsa på kvartal.se. F.d. socialministern Bengt Westerberg har besvarat Micael Kallins debattartikel i inlägget ”Det ska självklart finnas skillnader i stöd till funktionshindrade”.
