Omkring 1,5 miljoner personer i Sverige har någon form av funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningarna varierar från ganska begränsade till mycket omfattande.
Funktionshinderpolitiken utgår från det. Stödet är differentierat med hänsyn till funktionsnedsättningens omfattning.
Många kan kompenseras med till exempel läkemedel, tekniska hjälpmedel eller miljöanpassning, andra behöver hjälp av personal, några några timmar i veckan, andra dygnets alla timmar, för att klara vardagslivet. Det innebär i sin tur att stödets omfattning varierar kraftigt mellan individer.
Micael Kallin föreslår att det statliga stöd som i dag utgår i form av bland annat handikappersättning och assistansersättning i stället för att differentieras ska delas lika mellan ungefär 110 000 av de 1,5 miljoner som har någon form av funktionsnedsättning. Hur de 110 000 ska väljas ut framgår inte av artikeln.
Förmodligen tänker han sig att det är de som i dag har någon form av statligt stöd som ska få del av det framtida stödet, men han hävdar samtidigt att de personerna har valts ut efter ”godtyckliga bedömningar”.
Enligt Kallin utgår den statliga handikappersättningen i dag med cirka 20 000 kronor per år. Det är en kompensation för vissa merkostnader som en person med funktionsnedsättning kan ha. Den kan säkert vara otillräcklig, men att höja den till 500 000 kronor som Kallin föreslår innebär naturligtvis en enorm överkompensation.
Och vad ska då de 1,4 miljoner med funktionsnedsättning som inte får del av Kallins stöd säga?
Den som har tillsyn dygnet runt av personlig assistans kostar i dag kanske 2,5 miljoner kronor. Det stödet reduceras med Kallins modell till 500 000 kronor.
Det blir en mer slumpmässig tillsyn var femte timme, i många fall med risk för livet.
Konsekvenserna med Kallins förslag blir orimliga. Enligt min mening är det självklart att stödet till personer med funktionsnedsättning måste differentieras.
Vissa personer behöver, som sagt, tillsyn under dygnets alla timmar, andra behöver en väl fungerande hörapparat, en rullstol, en anpassad bil eller något annat hjälpmedel. Det är därför orimligt att kompensera alla med samma summa pengar.
Kallin anklagar mig för att påstå att andra insatser än assistans, till exempel hemtjänst eller gruppboende, inte är mycket värda. Det är naturligtvis nonsens.
Hemtjänst och gruppboende, och andra insatser enligt SoL och LSS, är utmärkta för många personer. Det viktiga är att det finns en stor verktygslåda med olika insatser för att kunna möta olika behov.
Kallin har i sin essä i Kvartal åberopat en rapport som jag har skrivit som källa, men han har uppenbarligen inte läst den. Där förespråkar jag att de nämnda insatserna, och andra, ska byggas ut.
Att göra behovsbedömningar är svårt. Någon matematisk rättvisa går inte att uppnå. Vi måste lita på att erfarna handläggare och brukare tillsammans kan hitta rätt metoder att möta funktionsnedsättningarna.
Men att det är svårt innebär inte, som Kallin påstår, att bedömningarna är godtyckliga. Möjligheterna att överklaga kommunala beslut till rättsliga instanser bidrar till att öka rättssäkerheten.
Jag har skrivit en längre replik till Kallin som i sinom tid kommer att publiceras i Kvartal.
Bengt Westerbergs inlägg är ett svar på Micael Kallins debattartikel ”Minska skillnaderna i stöd till funktionshindrade”.
