Att behöva brottas med självhat, fördomar, och förtryck är något som transpersoner handskas med dagligen.
Utöver det behöver vi genomgå många och stora undersökningar, utredningar och tester som oftast tar flera år, för att förhoppningsvis få en diagnos och därmed kunna påbörja en behandling och få vara oss själva.
Alltså att få möjligheten att leva ett liv som den personen vi faktiskt är, oavsett om pronomen är han, hon eller hen.
Transpersoner är en grupp i samhället som är extremt utsatt. Psykisk ohälsa, självmord och självskadebeteende är vanligt förekommande. En anledning till detta är att samhället ännu inte är riktigt redo för oss transpersoner och att vi därför ständigt behöver bekräfta och försvara oss.
Vi behöver konstant försvara att vår könstillhörighet faktiskt är på riktigt, även om det vi har innanför byxorna säger något annat.
Därför är det extremt viktigt att stora aktörer, som SVT, tar ansvar för att sprida information som inte är negativt vinklad och därigenom orsakar ytterligare svårigheter för transpersoner.
SVT sände nyligen ”Tranståget och tonårsflickorna”. Det är ett Uppdrag Granskning-avsnitt som handlar om oron för att transpersoner ångrar sin könskorrigering, och att det skulle ha blivit en trend att tonårsflickor söker vård för könsbekräftande behandling.
UG har valt en väldigt förenklad vinkel. Programmet visar enbart personer som är skeptiska till den vård som getts. Det finns inga berättelser från personer som mår bättre av sin vård eller som mår dåligt av bristande tillgång på vård.
I en artikel på SVT Nyheter skriver UG att antalet personer som söker vård för könsbekräftande vård har ökat explosionsartat sedan 2013, däribland även tonårsflickor.
En enkel förklaring på detta är att tvångssteriliseringen för transpersoner togs bort 2013, och att transpersoner sedan dess har haft möjligheten att bestämma över sin egen kropp.
I samma artikel sägs att endast 2,2 procent av alla transpersoner mellan 70-talet och år 2010 ångrade sin könskorrigering, alltså endast 15 personer.
Oron ligger dock i att de inte vet hur den explosionsartade ökningen av personer som söker könsbekräftande behandling kommer att påverka antalet transpersoner som ångrar sin könskorrigering.
Faktum är att den könsbekräftande utredningen är en lång, omfattande och noggrann process som utförs av ett team som är specialiserade i just könsdysfori, allt för att säkerställa att vi som får diagnosen transsexuell faktiskt lider av könsdysfori och har gjort det länge.
Därför tvivlar jag starkt på att det är det ökade antalet av personer i behov av vård som skulle vara orsaken till att fler ångrar sin könskorrigering.
Däremot tror jag att skillnaderna när det gäller noggrannheten i utredningen hos de olika mottagningarna runt om i Sverige kan vara en stor bidragande faktor – om det skulle visa sig att det faktiskt är en ökad mängd som ångrar sin könskorrigering bland dem som har sökt vård efter att tvångssterilisering av transpersoner avskaffades.
Transvården behöver förbättras på många sätt och det finns mycket att arbeta med.
Vården behöver ta hänsyn till att vissa personer behöver få en diagnos genom en snabb process, medan andra behöver en längre process. Men det ska alltid vara en noggrann utredning för att resultaten ska bli bästa möjliga.
Alla har olika förutsättningar, oavsett om det gäller ålder, biologiskt kön, stöd från närstående eller andra diagnoser.
Alla transpersoners resor ser olika ut från start till mål, och just därför behöver vården individanpassas.
Vården måste även ta ett större ansvar när det gäller stöd till transpersoner, information kring eventuell ånger och bestående men samt ett större ansvar när det gäller att erbjuda rätt hjälp till minderåriga.
Jag vill poängtera att alla transpersoner inte kan dras över en kam. Jag är själv ett tydligt exempel på att könsdysforin fanns redan i tidig ålder, men det behöver inte vara lika tydligt för alla.
När jag ser tillbaka på mitt liv finns tydliga tecken på att jag levde mitt liv som pojke redan som barn. Mitt utseende, mitt sätt att agera, min personlighet och mina framtidsdrömmar – allt visade den kille jag är.
Jag har äntligen påbörjat min resa mot att få korrigera mitt yttre för att det ska matcha mitt inre, och jag har aldrig tvekat en sekund om att detta är rätt väg att gå. Det enda jag önskar är att jag hade påbörjat min behandling tidigare.
Det är förståeligt att det finns en oro för ånger. Självklart finns det en del transpersoner som ångrar sin könskorrigering. Samtidigt måste det vara acceptabelt att kunna ångra sig, och det är även därför möjligheten för det finns.
Ett exempel på detta är stopphormoner. Det innebär att man pausar den naturliga puberteten, antingen tills barnet påbörjar en hormonbehandling eller väljer att inte fullfölja behandlingen och därmed återuppta den naturliga puberteten.
Men ytterst få av dem som fått diagnosen transsexuell ångrar sig.
För oss andra räddar den könsbekräftande vården liv. Att vara transsexuell är inget val, det är något man är.
Fotnot: Ämnet debatteras i Opinion live torsdag 4 april, klockan 22:00 i SVT 1 och SVT Play. Medverkar gör bland andra debattören själv, Uppdrag Gransknings reporter Carolina Jemsby, föreläsaren Camilla Gisslow och överläkarna Angela Sämfjord och Per-Anders Rydelius.
