Mikael Bjerkeli berättar att han redan som barn kunde känna att det var något som inte stämde inom honom. Han märkte det i lekar med andra barn, han kände sig inte som en flicka.

– Det var en händelse där någon hade kastat stenar efter mig och jag ropade att jag är pojke och sprang hem. Men jag förstod ju inte i den stunden vad det egentligen var, berättar han för Uppdrag granskning.

Några år senare när han började komma in i puberteten mådde Mikael allt sämre. Han skrev till slut ett brev till Rikshospitalet i Oslo, men fick inget svar.

Han berättar att han började skada sig själv.

– Jag hade en egen stuga i skogen som jag var i, eller på biblioteket, för att inte behöva gå till skolan. I skolan måste man vara den, det du är. Du blir hela tiden uppropad, allt blir bara fel. Så det var väldigt svårt.

“Tiden man använt har varit nyttig”

Efter en tid skrev han ett andra brev till Rikshospitalet. Denna gången fick han svar och kallades till sjukhuset. Som 15-åring gick Mikael för första gången till sjukvården och fick då veta att det var 20-årsgräns för könskorrigerande behandling. Utredningen tog alltså fem år för honom.

Hur var det för dig att vänta så länge?

– Det var inte enkelt för mig. Jag var väldigt mycket hemma, men jobbade också från att jag var 16. Det blev en del självskador och inte så väldigt positiva tankar. Det gjorde ont, det var svårt, berättar han och fortsätter:

– Det hade nog varit fint om det hade gått lite fortare, men samtidigt ser jag också i efterhand att den tiden jag använt har varit nyttig. Jag har vuxit, jag har lärt, man blir trygg i sig själv då.

Mikael har jobbat länge för personer med könsdysfori och deras rättigheter och var med och startade föreningen Harry Benjamin resurscenter i Norge. I dag är han orolig över att unga människor kan få könskorrigerande behandling efter bara några månaders utredning.

– Det tycker jag är otroligt skrämmande om jag tänker på hur potenta dessa medicinska behandlingarna faktiskt är. Och vad det kan innebära om det är fel.

Hans kollega Tone Maria Hansen har även hon genomgått en könskorrigering.

– Detta är ändringar för resten av livet. Och jag tänker att det är viktigt att det får ta tid. Det är därför jag känner mig väldigt bekymrad, för att det finns så många aktörer som pressar på för att man ska få testosteron och ta bort brösten väldigt snabbt.

Vill ha kvalitet i behandlingen

Mikael Bjerkeli betonar att han inte vill att det ska bli svårare för de personer som vill göra könskorrigeringar.

– Vi vill att behandlingen ska bli bra. Det handlar inte om att vi inte erkänner någon. Vi strävar efter att erkänna människan. Det innebär att man erkänner helheten. Helheten behöver inte vara en väg. Det finns många vägar.

Ibland funderar han på hur livet hade varit om han hade levt som kvinna. Men han ångrar inte att han genomgick behandlingen, och är nöjd med livet som det ser ut idag.

– Om jag inte hade gått den vägen som jag gjort så hade jag inte haft den fru jag har, jag hade inte haft de barnen som jag har. Så det är ju fint att se tillbaka på. Att det jag gått igenom också har fört mig till något som är väldigt fint.

Reportaget Tranståget och tonårsflickorna finns att se redan nu på SVT Play – eller onsdag 3 april 20.00 i SVT1.