“Mika” tvekar om hon ska våga berätta sin historia. Det som hänt henne, berättar hon, är ett så känsligt ämne inom transvärlden. Det handlar om hur hon 2017 fick diagnosen könsdysfori, och hur hon genomgick en könskorrigering.

– Det jag fick veta av vården var att det i princip inte är någon som ångrar sig, berättar hon.

Då var “Mika” säker på att behandlingen var rätt väg för henne – att hon var kille, född i fel kropp.

– Jag såg det verkligen som att mitt största hinder i mitt liv var att min kropp inte speglar vem jag är. Om jag får löst den biten, då kommer många andra saker att bli betydligt lättare.

“Mika” fick testosteron och märkte hur kroppen förändrades. Till en början kändes det bra, berättar hon. Men det löste inte problemen, hon mådde fortfarande dåligt. Hon började så småningom söka på nätet och hittade personer som “detransitionerat”, det vill säga ångrat sin könskorrigering.

Och “Mika” insåg att hon var en av dem.

– Nu i efterhand tycker jag att det är helt sjukt rent ut sagt hur den här processen går till. Det finns så lite stöd för allting.

Explosionsartad ökning

Diagnosen könsdysfori beskriver lidandet som uppstår när kroppen och det upplevda könet inte stämmer överens. Tidigare fanns få personer med diagnosen i Sverige, men en ny och växande patientgrupp har börjat komma till landets mottagningar: Unga flickor som upplever att de är pojkar och vill genomgå en könskorrigering.

2008 fick 28 flickor i åldern 10–19 år vård för könsdysfori, visar Socialstyrelsens statistik.

2017 var 536 flickor i samma åldersgrupp inskrivna.

Behandlingen är internationellt vedertagen, både vården och transpersoner vittnar om hur den minskat människors lidande. Men Uppdrag granskning har varit i kontakt med personal på könsidentitetsmottagningar både i Sverige och i andra länder som varnar för att man inte vet vad man gör när det kommer till könskorrigeringar av den nya gruppen patienter.

Anne Waehre är överläkare på den norska könsmottagningen för barn vid Rikshospitalet. Där ser man samma ökning som i Sverige – och hon kallar vården av just tonårsflickor för “experimentell”.

– I den här gruppen kan det finnas personer som vi tidigare inte har sett och som vi är osäkra på har nytta av behandlingen, säger hon och fortsätter:

– Man vet inte på sikt hur de kommer att må, man har ingen forskning på hur det går.

“De är deprimerade”

Den största mottagningen för könsbekräftande behandling, eller könskorrigering som det också kallas, för barn, är hos Kid-teamet på Karolinska Universitetssjukhuset. Per-Anders Rydelius är överläkare och professor i barn och ungdomspsykiatri.

– I dag har vi sedan starten haft ungefär 650 ärenden. Det har varit intressant för i början var det kanske fem, tio per år. Men de sista åren har det varit en väldig ansamling av nya remisser. Nästan 200 per år.

Per-Anders Rydelius håller inte med Anne Waehre om att vården är experimentell.

– Den följer en utredningsmodell som har prövats. Självklart kan utredningsmodellen behöva modifieras på olika sätt. Men huvuddelen av de som utreds och behandlas, de blir ju ändå nöjda.

Den nya gruppen patienter har några gemensamma nämnare.

Över hälften av tonårsflickorna har andra psykiatriska diagnoser. De lider av exempelvis självskadebeteende, autism och anorexia – och flera berättar om andra trauman.

Föräldrar vittnar om oro

Men en grupp föräldrar som Uppdrag Granskning varit i kontakt med vittnar om hur deras döttrar inte erbjudits något annat än könskorrigering när de sökt hjälp för könsdysfori.

De vill berätta anonymt eftersom barnen är minderåriga.

– Vi upplever inte att vården erbjuder någonting annat än hormonbehandling och planering för kirurgi. Att operera om vårt barn. Och ge ja, hjälpa vårt barn att byta kön, berättar “Sofie”, mamma till en tonårsflicka.

Flera av föräldrarna vittnar också om att frågan om könsidentitet kommit plötsligt och oväntat i deras tonåringars liv. Det är ett fenomen som är så pass vanligt att det fått ett internationellt namn: Rapid onset of gender dysphoria – hastigt uppkommen könsdysfori.

– Vår dotter har mått dåligt i många år. Saker har varit motiga för henne i skolan, med kompisar och kanske i familjen. På många sätt i livet. Nu verkade det som om hon plötsligt själv hittat en förklaring till varför det varit så motigt, att det är en annan könsidentitet helt enkelt, berättar “Jens”.

Preparat som stoppar puberteten

Den som tror sig lida av könsdysfori kan söka hjälp via exempelvis en ungdomsmottagning – men man kan också själv skriva en remiss på nätet. Därefter kan det ta månader av väntan för att få komma till en könsmottagning. På Karolinska Universitetssjukhuset, som har landets största könsmottagning, uppger man att utredningstiden för ungdomar är ungefär ett halvår, men den tiden varierar.

När man får diagnos börjar behandlingen, och hormoner kan skrivas ut. Tonåringar som genomgår en könsbekräftande behandling får starka preparat, först ges ett stopphormon som gör att puberteten avstannar.

Samma doser av den medicin som används vid kemisk kastrering av vuxna män. Förskrivningen, som rekommenderas i max tre år, ökar i åldersgruppen 15–19 år.

– Vi vet att kastrerar vi så får vi en hjärtpåverkan. Och vi vet att det finns en risk för skelettet och att det blir en mental påverkan, säger Karl Mikael Kälkner, klinisk utredare på Läkemedelsverket som godkänner och kontrollerar läkemedel.

Men här är det ju kroppar som är fullt friska, men där man då förskriver sådana här starka läkemedel. Vad måste då finnas i andra änden som nytta?

–  Jag tror att det handlar om att man kan visa att individen mår bättre för att ta den risken.

Läkare menar att kroppen återgår till en normal utveckling efter avslutad medicinering, men det finns ingen forskning på vad som sker på lång sikt.

“Det är väldigt mycket man inte vet”

Enligt vården är antalet personer som ångrar en könskorrigering få. En svensk studie visar att det bara handlar om 15 personer under åren 1972–2010.

Men den stora ökningen av den nya patientgruppen tonårsflickor började runt 2012. På dem finns alltså ingen forskning. Uppdrag Granskning har varit i kontakt med två personer som ångrat sig, i stängda Facebookgrupper finns ett tiotal andra svenskar som vittnar om samma sak.

På Lundströmmottagningen i Västra Götaland har flera personer kommit tillbaka till mottagningen de senaste åren.

– Patienter som ångrar sig står inte på barrikaderna. De har ett lidande, och de är inte stolta över det här. Utan det är kris på högsta nivå, säger vårdenhetschefen Lennart Fällberg.

Att patienter ångrar sig påverkar personalen som fattar beslut om diagnos och behandling, säger Lennart Fällberg.

– Det är väldigt mycket man inte vet. Det är det som skapar det vi kallar etiskt stress. Att vi inte har fullgod evidens för det vi gör.

“Vi är testkaniner”

Bristen på vetenskaplighet och kunskap återkommer i vårdens egna dokument. I en forskningsansökan till etikprövningsnämnden som Uppdrag granskning tagit del av står det att man i dag genomför kirurgi, könskorrigering, utan varken kvalitetssäkring eller uppföljning.

För den person som övergår från kvinnligt till manligt kön måste medicineringen fortgå hela livet. De fysiska förändringarna, som bland annat sker med hjälp av hormonet testosteron, är för alltid.

– Om du börjar med testosteron blir du patient för resten av livet. Du måste komma till sjukhuset, du måste följa upp med blodprover, det är ju en väldigt allvarlig behandling, säger Anna Waehre vid norska Rikshospitalet.

“Mika” är arg för att det genomförs könskorrigeringar utan ordentlig forskning på personer som henne, som tillhör den nya gruppen patienter.

– Min generation av framför allt unga tjejer som bara är lite annorlunda, sticker ut från den typiska tjej- eller kvinnorollen, vi är ett stort experiment i detta. Vi är testkaniner, något som det inte finns tillräcklig vetenskap bakom. Var någonstans inom medicinen gör man på detta viset, var spelar man med folks liv?

Reportaget Tranståget och tonårsflickorna finns att se redan nu på SVT Play – eller onsdag 3 april 20.00 i SVT1.

Rättelse: I en tidigare version av den här artikeln stod det att utredningen för könsdysfori ofta tar runt ett halvår. Korrekt är att Karolinska Universitetssjukhuset uppger att tiden för ungdomar är runt ett halvår – men även där kan tiden variera.