Den accelererande tekniska utvecklingen har under de senaste seklerna lyft stora delar av världens befolkning ur fattigdom och armod. Kanske är det därför som så många tar för givet att utvecklingen enbart är en positiv kraft.
Men om man vet var man ska titta är det inte svårt att se att utvecklingen sedan slutet på 1970-talet snarare ökat klyftorna än minskat dem, åtminstone här i västvärlden.
Eftersom vi varken kan eller borde välja bort fördelarna den tekniska utvecklingen ger oss, är det hög tid att vi frågar oss hur den ska komma alla till del. För just nu matar utvecklingen det missnöje som västvärldens politiska populister lever på.
Jag är själv en person som tjänat mycket på den tekniska utvecklingen. Jag har gjort mig en mindre förmögenhet på att bygga it-bolag och numera hör jag till den där kategorin människor som använder sina pengar till att försöka jobba med att rädda världen. Jag förtjänar säkerligen en och annan karikatyr.
Det jag försöker säga är att jag är en grundmurad teknikoptimist. Utvecklingen håller raskt på att göra förnybar energi så billig att vi snart kan slösa med den.
Med hållbar energi kan vi exempelvis avsalta havsvatten och därmed lösa färskvattenförsörjningen i en varmare och torrare värld. Samtidigt kommer självkörande bilar rädda många av de 1,3 miljoner människor som varje år dör i trafiken. Vård kan bli så billig att alla äntligen kan få tillgång.
Och med labbodlade cellkulturer kan vi göra även de mest motsträviga köttätarna klimatneutrala samtidigt som vi undviker de etiska problemen med konventionell djurhållning.
I skenet av det är det självklart att vi vill ha teknisk utveckling. Men jobben är i skottgluggen, och det leder till en del oundvikliga utmaningar.
Du kanske himlar med ögonen nu. Teknologisk arbetslöshet är ju något som olika falanger i samhället varnat för sedan den industriella revolutionen. Ända sedan ludditerna vandaliserade den automatiska spinnrocken “the Spinning Jenny” har folk lagt märke till de direkta konsekvenserna av teknologisk omställning: gamla jobb försvinner.
På 1930-talet förutspådde ekonomen John Maynard Keynes att vi i framtiden skulle slippa arbeta, och sedan dess har de flesta ekonomer skrattat åt hur fel han fick.
Vad Keynes och ludditerna missade, menar ekonomerna, är att utvecklingen gör produktionen effektivare. Därför blir varor och tjänster billigare, och de pengar som folk sparar när ”the Spinning Jenny” gjort tyg – och därmed kläder – billigare, kommer de istället att spendera på annat. Därmed ökar efterfrågan någon annanstans i ekonomin.
Om bara de arbetslösa textilarbetarna kan skola om sig kan de få ett bättre jobb med högre lön på annat håll. Alla vinner.
Men kan vi verkligen ta för givet att det är så det kommer bli – bara för att det är så tekniken påverkat samhället och sysselsättningen hittills?
En varningsflagga är att vi som nu varnar för teknisk arbetslöshet inte är de som kan minst om teknik – ludditerna. Tvärtom duggar varningarna tätt från just dem som kan mest om teknik.
Under den industriella revolutionen har vi automatiserat bort behovet av våra muskler. Istället har vi i ökande utsträckning börjat arbeta med våra hjärnor. Men den revolution som vi nu befinner oss i – den kognitiva revolutionen – innebär att det inte längre är en unikt mänsklig egenskap att kunna tänka. Snart behövs inte längre en mänsklig hjärna för att kunna köra bil.
Och vet du vad? Det här har redan pågått länge.
Vi behövde inte bygga en medveten robot för att kunna ersätta växeltelefonisterna. Vi behövde inget superintelligent AI för att kunna ersätta resebyråerna eller kassörskorna på ICA. Det räckte att vi vande oss tillräckligt vid teknik för att boka biljetterna i mobilen eller scanna streckoderna på egen hand.
Det här gör att vi just nu befinner oss i en upphettad debatt om huruvida de nya jobben vi skapar är fler eller färre än de vi ersätter. Det är förvisso en relevant diskussion. Men sedan jag för några år sedan flyttade ut i glesbygd insåg jag något mycket mer svindlande.
De gamla jobben försvinner överallt, men de nya uppstår nästan uteslutande i stora städer.
Sug på det ett ögonblick, för det är en av de avgörande insikterna för att förstå varför Trump är president, varför Storbritannien är på väg ut ur EU och varför SD växer i Sverige.
I skogsbruket kan en arbetare numera utföra samma arbete som krävde 30 personer för bara några decennier sedan. Det är naturligtvis en bra sak, jobben i skogen var mycket farliga.
Men de som konstruerar och bygger skogsmaskinerna bor inte på samma plats som de som brukade jobba i skogen.
I Fellingsbro, där jag bor hälften av min tid, har detta och motsvarande utveckling i jordbruket och industrin lett till utflyttning. I kombination med ökande e-handel eroderar kundunderlaget för lokala handlare.
En symboliskt viktig nedläggning för oss skedde i vintras då apoteket slog igen.
När butikerna stänger händer något i människor. När BB stängde i Sollefteå, eller när skolan lägger ner, upplever människor att samhället retirerar. Något händer med hoppet. Man upplever att framtiden var bättre förr. Och där någonstans blir man mottaglig för politiska budskap som validerar att samhället är på väg åt fel håll.
Problemet är bara att de politiska rörelser som hittills bekräftat det försöker skylla utvecklingen på invandringen.
Men det är ju inte syriernas fel att apoteket stängde i Fellingsbro. Problemet är att den tekniska utvecklingen rånat Fellingsbro på både arbetstillfällen och lokal handel.
Det är hög tid att politiken börjar handla om hur den tekniska utvecklingen ska komma alla till del. Det finns väldigt många “Fellingsbro” i västvärlden. Och så många bor ännu kvar att missnöjet syns tydligt i valresultaten.
Om inte jag, och alla ni andra som vinner på utvecklingen, tar till oss detta och funderar på hur vi ska dela med oss av vinsterna på de tekniska framstegen, då kommer polariseringen i samhället bara att bli värre. Den tekniska utvecklingen kommer inte på egen hand att göra låg- och medelinkomsttagare till vinnare. Den kommer inte på egen hand ändra på dynamiken mellan stad och land.
Om vi inte tillsammans funderar ut en alternativ politisk vision på hur framtiden ska bli bättre för alla, kommer folk fortsätta att rösta på de enda som bekräftar deras bild om att allt faktiskt inte är bättre nu än förr.
Då får vi vänja oss vid att regeras av dem som tror att vi kan skydda oss mot konsekvenserna av teknisk utveckling genom att stänga in oss i nationalstaten och försöka backa in i framtiden.
