Många minns fortfarande de dagar som föregick den anti-monarkistiska revolutionen i Iran i februari 1979.
Det var dagar fyllda med hopp och förväntningar om ett nytt liv och en framtid med demokrati och frihet.
Men ”revolutionens vår” blev kortlivad och varade mindre än två år. Mörka moln spred sig snart över den iranska nationen som skymde de rosiga bilderna om en bättre framtid.
Fängelser som stod tomma efter att politiska fångar hade fritagits vid revolutionen fylldes på nytt av den nya regimen med unga män och kvinnor som spelat en avgörande roll i genomförandet av revolutionen.
Ett nytt teokratiskt styre baserat på Velayate-Faghih (den högsta andlige ledarens absoluta makt) hade grundlagts och det islamistiska prästerskapet tvingade till sig makten.
Dess grundare, Ruhollah Khomeini, proklamerade då att “den Islamiska republiken” kommer att dö om den förblir begränsad inom Irans gränser.
Denna lära om iransk makt-expansion har Khomeinis arvtagare efterföljt genom att dominera Irans grannländer. Detta utgör ett första steg i det iranska prästerskapets strävan att etablera ett fundamentalistiskt shia-islamistiskt imperium.
Irans aktiva deltagande i regionala krig, antingen direkt eller genom allierade bundsförvanter visar på hur Irans regim obevekligt strävar efter att uppfylla Khomeinis doktrin att ett shia-fundamentalistiskt Iran ska dominera världen.
Iranska regimens revolutionsgarde (IRGC) och dess stridande utlandsstyrka ”Qods-styrkan” är idag nyckelaktörer i krigen i Syrien, Irak och Jemen, är några exempel.
Det iranska prästerskapet har också en lång historia av terrorattacker utomlands, bland annat i Sverige, Danmark, Frankrike, Argentina, USA, Irak och många andra länder.
Den iranska regimen ger terrorister omfattande finansiellt stöd och ideologisk motivation samt förser ”sina” terrorister med utrustning, vapen och utbildning.
Men västvärlden, och framförallt EU, har sedan länge valt en långtgående eftergiftspolitik gentemot denna i särklass största statliga sponsoren av terrorism i världen.
Eftergiftspolitiken har haft för avsikt att reformera iranska regimen inifrån. Men resultatet har endast medfört ännu mer förtryck och lidande för det iranska folket och drabbat människor utanför Iran genom ökad Teheran-sponsrad terrorism.
Idag, 40 år efter den iranska revolutionen, vill det iranska folket ha förändring.
De omfattande folkliga protester som började för mer än ett år sedan och fortfarande pågår över hela landet vittnar om att det iranska folket fått nog av religiös fundamentalism och fattigdom.
Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair påpekade i helgen just detta i ett debattinlägg i Washington Post.
Blair erkänner indirekt att västvärlden varit naiva och har låtit sig luras av att det skulle existera en “reformvänlig” fraktion inom det iranska prästerskapet. Eftergiftspolitiken gentemot Teheran-regimen har därmed varit missriktad förklarade han:
”Det [iranska] folket kommer i slutändan att finna en framtid utan denna föråldrade teokrati. När de gör det bör de veta att vi kommer att vara med dem”, skriver Blair i en direkt uppmaning till västvärlden att erkänna, respektera och stödja iranska folkets frihetskamp för regimskifte och verkliga förändringar.
I detta bör Sverige vara en drivande aktör, för att genomdriva de nödvändiga förändringarna i Iran som krävs för att Iran ska ett fritt och demokratiskt land.
Sverige kan och bör agera både nationellt och inom EU för en betydligt hårdare linje mot den iranska, teokratiska terror-regimen vilken inte erbjuder annat än diktatur och mänskligt lidande.
EU måste ompröva och omvärdera sin nuvarande eftergiftspolitik emot Iran och uttalat stödja den iranska oppositionen istället som kämpar för demokrati och frihet för landet.
