Vad som kom att bli efter den iranska revolutionen kom som en chock för många. Protesterna hade visserligen alltid haft en religiös underton, men att prästerskapet och religionen skulle komma att styra på detta vis, det var inte många beredda på.

Och när den gamla regimen väl föll och den nya tog vid, var det med hjälp av civila och skräck som den nya ordningen upprättades. Något som hålls vid liv än i dag.

”Man kan förrådas när man minst anar det”

Berättelserna är många. Från de som upplevde skiftet i samhället då, till de som lever i det i dag. Intellektuella som anklagas för spioneri. Oppositionella som anses hota styret. Unga som grips för så kallat omoraliskt umgänge.

Någon misstänker någon för något, och kallar på sedlighetspolisen. Man kan förrådas när man minst anar det. Av sina vänner, eller av sina grannar. Det här gäller visserligen både män och kvinnor, tjejer och killar, pojkar som flickor.

Framgången i hela samhällsskiftet som stavas den iranska revolutionen är rädsla.

Ordningen ruckas

Den obligatoriska slöjan blev en av de mest symboliska förändringarna i det iranska samhället efter revolutionen. Men samtidigt pågår trotsandet i alla dess former inne i Iran och rösterna höjs allt mer.

Tack vare internet och sociala medier får motståndet mot bland annat slöjtvånget numera en större spridning. En spridning som lett till både acceptans hos vissa, men också panik över att ordningen håller på att ruckas hos andra.

Av alla de videor som under det senaste året spridits på sociala medier på kvinnor som går runt på Irans gator utan slöja, finns lika många där utomstående läxar upp dem. 

“Proper klädsel är beskyddande”

Då för 40 år sedan trakasserades de som fortfarande klädde sig ”västerländskt”. Verbalt och fysiskt. Det gick så pass långt att fler och fler slutligen kuvade sig, enbart för att kunna uträtta vanliga vardagsärenden som att handla mat, gå till skolan eller bara strosa runt.

Sedan blev det lag och det var slutet för de korta kjolarna och höga stövlarna – åtminstone öppet på gatorna. 

I de offentliga rummen i Iran finns också små påminnelser om hur kroppar ska skylas. Ifall någon råkar glömma bort det.

På träd i parker kan det hänga skyltar som lyder: ”Proper klädsel är beskyddande, inte begränsande”.  I Teherans tunnelbana har man klistrat upp brandgula affischer som föreställer en kvinna i hijab. 

När jag var i Iran senast, i slutet av 2017, blev också jag och mitt sällskap uppläxade. På toppen av ett berg dessutom.

Medan vi fotade utsikten över staden som bredde ut sig för våra fötter, fångade vinden våra slöjor och exponerade håret på våra huvuden. ”Det här är inte L.A., sätt på er sjalarna”, ropade en man ilsket efter oss ganska så omgående.

Ingen dans på gator

Sharialagarna som etablerades i det islamiska styret innebar många begränsningar för kvinnor.

Till skillnad från Saudiarabien, har iranska kvinnor alltid fått köra bil. Men att dansa offentligt är inget en kvinna får ägna sig åt i Iran. Vill man åka buss, sätter man sig i den bakre delen som är avsedd för kvinnliga passagerare. Ska man kolla på herrfotboll får man vända sig till en tv-apparat, arenorna är nämligen till för manliga besökare. 

Och så är det arvsrätten som inte likställer dig som kvinna med en man, en rätt som kvinnor över hela Mellanöstern kämpar för i detta nu.

Samtidigt har Iran också förändrats på många sätt under de senaste 40 åren. Befolkningen har fördubblats, de flesta är under 30 år. Och vid universitetens skolbänkar är det nu fler kvinnor än män.

Men den iranska revolutionens största förlorare var kvinnorna, konstaterade revolutionsforskaren Daniel Ritter. Och när den nu i år markerar fyra decennier, är det fortfarande många som frågar sig – hur många år till kommer revolutionen att överleva?