När en film påstår att händelser ägt rum vid en viss tid på en viss plats, en plats som i verkligheten inte existerat vid tidpunkten, är detta tydlig filmisk fabrikation.

Dokumentärfilmen går i god för att det den skildrar faktiskt har ägt rum. Mellan den dokumentära benämningen och mottagaren finns en förutbestämd överenskommelse.

En dokumentär utlovar faktisk verklighetsförankring till mottagaren. Dokumentärfilmaren har i ansvar och uppdrag att inte vilseleda.

När publiken medvetet förvillas med påhittade fabler inbäddade i manipulativt filmiskt snickeri är det inte längre dokumentärfilm. Att utnyttja publikens tillit och luras, är att bryta överenskommelsen och missbruka genren.

Nedan följer några exempel, bland många, på filmiska fabriceringar i Leaving Neverland:

• Leaving Neverland påstår att James Safechuck  fått ”The bull whip” i gåva av Harrison Ford. I verkligheten donerades enda exemplaret 1990 till Institute Of Archeology in London.
• Leaving Neverland påstår att James Safechuck ”haft oralsexlekar” med Michael Jackson i poolområdet på Neverland Ranch. I verkligheten var Neverland Ranch tungt bevakat av massiv säkerhet. FBI & LAPD hade funnit påståendena dokumenterade i övervakningskamerorna runt poolområdet, om de ägt rum.
• Leaving Neverland påstår att James Safechuck ”haft sex” med Michael Jackson 1992, på en tågstations andra våning på Neverland Ranch. I verkligheten fick tågstationen inte beviljat bygglov förrän september 1993 och färdigställdes 1994.
• Leaving Neverland påstår att James Safechuck i september 1992 gråtit sig till sömns i Los Angeles då han blev ersatt av Brett Barnes. I verkligheten turnerade Michael Jackson elva städer i Europa hela september 1992. Brett Barnes har bekräftat påståendet falskt och vill vidta rättsliga åtgärder.
• Leaving Neverland visar dramatiska stillbilder på Wade Robson som bränner minnesobjekt på stranden. I verkligheten sålde Wade Robson 2011 samtliga objekt av värde till Juliens Actions som inte godkände anonymitet, samlingen namngavs ”Wade Robson Collection”.

Utifrån dessa få exempel, vilka garantier finns att inte hela Dan Reeds film är konstruerad filmisk fabrikation?

Gällande anklagelser av denna grava natur bör dokumentärfilmaren ta sitt ansvar på största allvar. Pressetiken finns som kompass i navigationen.

Intervjuobjektens utsagor i Leaving Neverland har ändrats flera gånger sedan deras stämning av Michael Jackson Estate 2013 (pågående).

De saknar helt och hållet bevisning och har blivit utkastade av rätten två gånger. Bland annat för att Wade Robson blivit påkommen att ha konstruerat sin historia via trollsidor på Internet.

Leaving Neverland är en plädering av påstådda anklagelser som saknar förtydligande om att innehållet är påhittat då filmen är utgiven och marknadsförd som en dokumentärfilm.

Det är omöjligt för åskådaren att utvärdera och dra sina egna slutsatser.

Leaving Neverland är i korrekt benämning en propagandafilm.

Mitt svar till Anders Nilsson som anser att jag gav ”orimlig kritik mot Leaving Neverland” är:

Det är fullt rimligt att kräva av en dokumentärfilm att den ska vara verklighetsförankrad för att benämnas som dokumentär.

Att acceptera Leaving Neverland som dokumentärfilm är inte bara vilseledande och skamligt. Det är farligt.