Det finns spridda missuppfattningar kring vad som utgör en dokumentärfilm, något som har aktualiserats efter reaktionerna på Leaving Neverland.
Den fyra timmar långa HBO-filmen, där två vuxna män berättar om de övergrepp de som barn ska ha utsatts för av Michael Jackson, har delat fansen i två läger.
Vissa väljer att tro på Wade Robson och James Safechuck, medan andra anser att filmen är ännu ett försök att smutskasta Jackson och solka hans minne på tveksamma grunder.
Alexandra Arcari Gimdal, representant för den svenska fanklubben King of Pop, ifrågasätter filmens trovärdighet och underkänner den som dokumentär.
Som skäl anger hon att den saknar ”faktamässiga bevis” för de påstådda övergreppen.
Hon menar även att filmen strider mot pressetiken och att den är för ensidigt vinklad utan att låta ”någon annan än de som styrker denna historia komma till tals”.
Mot bakgrund av detta anmäler fanklubben SVT till Granskningsnämnden.
Jonas Nilsson, doktorand i offentlig rätt vid Göteborgs universitet, är lika besviken på filmen och formulerar i en debattartikel att ”jakten på sanningen blir sekundär” och att ”rättssamhället får stå åt sidan”.
Han ställer den öppna frågan: ”(O)m berättelserna inte får granskas, vilket värde kan vi då tillskriva dem?”
Jo, männens historier får och bör granskas. Det står klart att dokumentären inte framlägger någon ny teknisk bevisning som befäster Michael Jacksons skuld.
Dokumentärfilmare är dock inga ställföreträdande polisutredare och bör heller inte heller åläggas samma pressetiska ansvar som en grävande reporter eller en kritiskt granskande journalist.
En film av detta slag är inte att likställa med ett nyhetsinslag i Aktuellt eller exempelvis ett avsnitt av Uppdrag granskning.
Dokumentärformatet gör ett utsnitt ur verkligheten, utan att för den skull göra anspråk på att berätta hela historien och höra varenda tänkbar sida av saken.
Därför är det orimligt att kräva att en dokumentär ska vara så allomfattande som möjligt för att ha ett existensberättigande.
I Leaving Neverland framgår det att regissören Dan Reed förmedlar två mäns egna, subjektiva berättelser, utifrån ett brännande ämne med stort allmänintresse.
Den typ av anklagelser som riktas mot Michael Jackson är inte tagna ur luften utan något som kantade hans karriär under lång tid. I filmen framgår det att han aldrig fälldes för något brott, samt att intervjuobjektens utsagor har ändrats genom åren.
Reeds dokumentär är inte en garant för den absoluta sanningen, men väl en skildring av männens relation till sin påstådda förövare – deras sanning, för åskådaren att utvärdera och utifrån det dra sina egna slutsatser. Det borde vara tillräckligt.