Tystade vrål som väcks till liv, rop på hjälp som aldrig formulerats, det är en dånande tystnad som spränger mitt huvud.

Det är min reaktion efter att ha sett Leaving Neverland, dokumentären om Michael Jacksons sexuella övergrepp på små pojkar.

Den systematiska processen att bryta ner motstånd, isolera sina offer och normalisera sexuella och pornografiska handlingar kallas grooming. Michael Jackson var en mästare.

Han framställde sig som svag, övergiven och oförstådd. Fick sina offer att känna sig speciella och utmålade ett avslöjande av vad som pågick som något som skulle döda honom.

Hela tiden vänlig, översvallande. Hela tiden noga med att involvera pojkarna i det som pågick för att skapa en känsla av att de var lika skyldiga som han.

Som överlevare av sexuella övergrepp i barndomen vet jag att det är den känslomässiga förvirringen som tar tid att bena ut.

Också omgivningens förväntningar på att man självklart måste hata sina förövare stjälper snarare än hjälper.

Det har fått mig att tvivla på allvaret, min egen skuld och om jag överhuvudtaget minns rätt. Varför kan jag inte hata honom? Varför ser jag inte ett monster utan en trasig man som behövde mig?

Jag kan inte kategoriskt slänga hela min barndom överbord. Det fanns så många ljusa och fina minnen också.

Det krävs ett övermänskligt mod att våga berätta hela historien såsom Wade Robson och James Safechuck gör. Betydelsen av att de vågar är historisk för förståelsen av vad pedofili är och vad det innebär att vara ett offer för den.

Inte för att det förmildrar att många pedofiler är ”snälla” utan för att det är en försvårande omständighet att det skapar en mental barriär som gör det näst intill omöjligt att ta sig ut.

Min förhoppning är att pedofili och sexuella övergrepp på barn inte ska ha någon preskriptionstid. Förutom att brotten i sig är enormt svåra att upptäcka och bevisa gör preskriptionstiden att de allra flesta offer aldrig hinner få upprättelse.

Frigörelseprocessen tar årtionden. Läkeprocessen tar ett helt liv. Förlåtelse gentemot förövarna, de som valde att titta bort, men också mot sig själv, är inget landmärke som man rundar.

Det är en väg man väljer att gå. Ibland leder den till försoning. Ibland leder den till uppgörelse. Vägen hem ser olika ut för oss som överlevde.