Vad blir priset när en intresseorganisation får bestämma?
Alfons Karabuda, ledamot i Stim-styrelsen samt ordförande för SKAP (Intresseorganisationen för Sveriges musikskapare) och ECSA (European Composer and Songwriter Alliance), försöker på SVT Opinion övertyga om att artiklarna 11 och 13 i EU:s förslag till nytt direktiv för upphovsrätt på den digitala marknaden är välbalanserade.
Karabuda inleder oblygt med att berätta att den organisation som han företräder har skrivit flera av de artiklar som presenteras i direktivet. Ja, du läste rätt. Inte lobbat för eller influerat, utan skrivit. Bokstavligt talat!
Är det intresseorganisationer som dikterar lagen nu? Detta stärker bilden av att ett kommersiellt särintresse har fått oproportionerligt stort inflytande över lagstiftningen.
Den tekniska utvecklingen innebär en tuff prövning för media och upphovsmäns möjlighet att leva på immateriellt skapande – det är det få som förnekar. Att stora sökmotorer och sociala medier tar en allt större andel av annonseringen på nätet pressar också de gamla medierna och affärsmodellerna.
Frågan är dock om lösningen är ett direktiv som försvårar, byråkratiserar, skapar filter och i praktiken gör länkning ersättningsberättigande.
Man kan hävda att techjättar alltför lätt tar hem spelet i dag, men vad är det som säger att svaret ska vara offentliga ingrepp och förbud?
Nya upplägg och affärsmodeller är oftast bättre lösningar än överstatlig detaljreglering. Se till exempel företag som Spotify och Netflix.
Karabuda menar att att motståndet mot direktivet är illegitimt och enbart skapat av den utpekade fienden, techjättarna.
Karabuda försöker belägga detta med någon anekdot om att EU-parlamentarikers mejlboxar har blivit spammade av förmodat falska avsändare.
Detta sägs ha upptäckts när hans organisation åter hade vänligheten att stå till EU-parlamentarikernas tjänst genom att ”tillsammans” med dem besvara kritiska mejl.
Vi som försvarar frihet och integritet på nätet och håller de demokratiska värdena högt viftas alltså bort som knappt existerande. Sanningen är att kritiken varit välformulerad, ihållande och omfattande sedan artiklarnas innehåll blev känt. Till dags dato har ett upprop mot artikel 13 fått över 4,7 miljoner underskrifter.
Lika lätt viftas den allvarliga kritik bort som varnar för att de digitala plattformarna kan få stora problem att skilja vad som är tillåtet att ladda upp från det som inte är det.
Karabuda menar att om det bara finns en licens kan plattformen i efterhand se till att ersättning utgår: ”[…] det är alltså inte filter man är ute efter.”
Något svar på hur det ska gå till ges inte. Karabuda tycks utgå från att licenser kan tecknas som omfattar allt material som är skyddat av upphovsrätt.
All text och alla fotografier och andra bildframställningar omfattas i princip redan vid tillblivelsen av upphovsrätt. Hur ska det kunna licensieras och övervakas?
I och med att det blir plattformarna och inte användarna som blir ansvariga för allt som laddas upp, och ansvaret inträder i samma ögonblick som materialet blir publicerat, blir det helt enkelt omöjligt för plattformarna att skydda sig på annat sätt än att filtrera allt.
Det klingar falskt när ett mycket inflytelserikt särintresse som det som Karabuda företräder, som naturligtvis tror sig komma att bli den stora ekonomiska vinnaren i detta, försöker framställa allvarliga problem som uppdiktade.
Frågan om upphovsrätten på nätet förtjänar en mer seriös behandling än så, som inte bara ser den tekniska utvecklingen som ett hot.
