SVT Opinion live från Almedalen hade i år en debatt om amnestin för 9 000 ensamkommande afghaner.

En av deltagarna var Hussein, som tillhör dem som omfattas av amnestin och som enligt egen uppgift varit två och ett halvt år i Sverige.

Debattledaren Petter Ljunggren sa ”Det är oerhört imponerande att du sitter här och debatterar på svenska, helt otroligt”. 

Efter att ha lyssnat på Husseins stakande svenska är jag inte alls lika imponerad.

Istället tänker jag tillbaka på min uppväxt under början av 1970-talet i Rosengård i Malmö. Tänker på alla oss invandrarungar som fanns där och som då varit lika länge i Sverige som Hussein.

Vi som behärskade svenskan mycket bättre än Hussein och som inte kunde urskiljas genom vårt språk från svenskarna själva. 

Vad jag inte minns är att vi fick höra att detta var imponerande.

Själv fick jag en femma i betyg i svenska efter att ha varit tre år i Sverige, och jag har aldrig någonsin hört att detta skulle vara imponerande.

Så varför är Hussein ett unikum idag? Varför var inte vi som kom för många år sen det? Det är frågor som kan vara värda att ställa sig. 

För egen del ser jag svaret på dessa frågor på Malmös gator.

Jag ser hur den stad jag växt upp i inte längre känns som svensk, åtminstone om man ser svenska språket som en naturlig del av det svenska samhället.

Malmö är nämligen en stad där svenskan på många sätt är satt på undantag. En stad där det finns invånare som bott i årtionden i Sverige men behöver tolk för att göra sig förstådda.

En stad med unga invandrare eller barn till invandrare som talar en rotvälska till svenska som gör att de stämplas som omöjliga för en arbetsgivare att anställa.

En stad som i årtionden försummat att integrera sina invandrade invånare och låtit en verklighet utveckla sig som skrämmer mig när jag tänker på framtiden.

Det är inte för inte som Malmö blivit ett slagträ i debatten om den misslyckade svenska invandrings- och integrationspolitiken.

Hur det svenska samhället i all välmening låter invandrare leva sina liv utan kontakt med det Sverige som jag vet finns är för mig obegripligt.

Men det är lätt att finna grunden för att detta problem uppstått.

Lätt att hitta svenskar, även de som själva anger sig vara för invandring, som vägrar att blanda sig med nysvenskar eller deras barn.

Svenskar som gärna talar om allas lika värde och att vi måste våga möta invandrarna, men som själva inte ens skulle drömma om att sätta sina barn i en skola i dagens Rosengård.

Samtidigt ser jag invandrare som lever i slutna etniska enklaver, där svenskhet och det svenska språket oftast endast kommer in genom myndighetskontakter och den projektverksamhet som de som bor där deltar i.

Efter valet i höst kommer Sverigedemokraterna med största sannolikhet att bli en maktfaktor som avgör regeringsbildningen.

Detta parti uppger sig stå för svenskhet och socialkonservatism, men är i mina ögon ett konservativt nationalistparti med en obehaglig historia. Det finns därmed inga skäl för mig att rösta på dem.

Men, liksom de flesta av mina vänner ser jag att SD tidigt observerat de problem jag nämnt, något som de etablerade partierna också tvingats till på senare tid.

Att SD konsekvent stått för invandringens problembeskrivning, medan andra partier vägrat att på allvar ta tag i detta, har gett dem den väljarskara de har idag.

En väljarskara som inte kommer att låta sig lockas tillbaka till de partier som inte i tid lyssnat på deras rop på krav om att ta tag i problemen med invandring.

Sverige kommer därför att vända blad i synen på vad som är svenskhet efter valet.

Vad detta resulterar i är det ingen som vet, men säkert är att dagens verklighet kommer att förändras.

Läs Kim Karlssons svar på Tomasz Striners debattartikel här.

Läs Hans Repos svar på Tomasz Striners debattartikel här.