Det är svårt att lära sig svenska. Vi har våra ovanligt långa vokalljud och godtyckliga betoningsmönster. Vi har våra regler men samtidigt en väldans massa förvirrande undantag.

Man måste få smaka på orden, prova dem i sin egen mun.

Man måste få lyssna på människor som redan kan och man måste få bli rättad av dem – det vill säga av svenskar som har svenska som modersmål. Kanske av Sverigedemokrater?

Just denna språkliga kontakt, mellan nya och gamla svenskar, har i det närmaste försvunnit om man får tro juristen Tomasz Striner och hans text på SVT Opinion.

Och visst kan det vara så, att samhället är bra mycket mer segregerat i dag än det var förr, vilket påverkar språkinlärningen negativt.

Samtidigt är språket en het politisk fråga. Många partier talar om språkprov och krav och för SD är svenska språket extra viktigt.

En sammanfattad version av partiets språkpolitik ser ut så här:

Det viktigaste när man befinner sig i Sverige är att lära sig svenska. Svenska språkkunskaper är viktiga för assimileringen in i det svenska samhället. För att bli medborgare ska det finnas krav på språkkunskaper. Utan svenska språket kan man inte delta i det gemensamma demokratiska samtalet.

SD:s språkpolitik bygger på tanken om en ”öppen svenskhet” där människor födda utanför Sverige kan bli svenskar, bara de blir som svenskar och talar svenska.

Så hur lär sig nya svenskar svenska? SFI och undervisning är en bra start. Men det räcker som sagt inte. Man måste få lyssna och smaka på det nya språkets alla kryddor även efter skoldagens slut.

Man måste bokstavligen träna upp en helt ny muskulatur i och kring munnen för alla nya ljud. Man behöver tala med och bli rättad av dem som redan kan den konstiga svenskan.

Och bäst på svenska är förstås infödda svenskar, vi som fick svenskans alla förvirrande oregelbundenheter med modersmjölken.

De allra flesta nya svenskar vill lära sig svenska. Man är inte dummare än att man själv förstår att språket ger fördelar i samhället, till exempel på arbetsmarknaden.

Men det är lätt att bli uppgiven när man som ny kanske aldrig får träffa svenskar, när man inte får möjlighet att höra den sjungande svenska språkmelodin mellan fyra ögon, eller när ingen visar hur man dansar som en liten groda runt midsommarstången.

Då är det lätt att ge upp, att inte låta sig charmas av svenskans alla vackra ord. Kanske stoppar man huvudet i sanden och låter sig ledas mot det stumma hatet i stället.

Men hat är aldrig ett alternativ. Vi måste kunna tala med varandra. Och tala med varandra kan man till exempel göra på de språkkaféer som bibliotek och organisationer anordnar.

Dessutom över en kopp hederligt svenskt mörkrostat bryggkaffe. Helt gratis. Kan det bli bättre?

Så kära Sverigedemokrat, packa ner ditt modersmål och ta med det till ett språkkafé i höst och bidra till lyckad integration, kanske till och med assimilation i enlighet med er ”öppna svenskhet”.

Att ta ansvar, det är faktiskt kul. Och vem vet, kanske lär du dig av en händelse också något ord på arabiska?

Det är inget någon någonsin har dött av, snarare tvärtom.

Hans Repos debattinlägg är ett svar på Tomasz Striners inlägg ”Förr imponerades ingen av att man lärde sig svenska snabbt”.