Det enögda perspektivet i den omhuldade anti-konsumtionsdebatten, byggd på medelklassens tillrättalagda klimatångest, är irriterande.
För den är total avsaknad av distans. Och klassperspektiv. Kanske den enda fråga jag har gemensamt med den klassiska vänstern faktiskt.
Idag är det den amerikanska trenden vi tagit över – Black Friday. Då butiker har stora reor under en dag.
Och direkt kommer det en motreaktion i form av ”White Monday” – där tillväxtkritiker passar på att kritisera konsumtion. Utan reflektion över att den här sortens kraftiga reor gör att de utan stora resurser äntligen har råd att köpa det där plagget de längtat efter eller den där julklappen som egentligen är för dyr.
I veckan kom HUI (Handelns utredningsinstitut) med sitt val av Årets julklapp – återvunna kläder. Det vill säga antingen begagnade kläder eller kläder tillverkade av återvunnet material. De hänvisade till ”den miljömedvetna kunden”.
Hela tiden utgår det här från människor som har ett val.
Bortskämda människor med resurser som inte ens kan tänka sig bortom den egna villaidyllen eller fina innerstadsområdet. Ängsliga priviligierade med klimatångest och pengar. Som ”redan har allt” och därför kan ägna sina dagar över att fundera på vad man kan välja bort.
Men de som inget har kan inte välja.
För dem är redan begagnade kläder det enda valet, både den här julen och förra. Och underklassen växer i Sverige, ojämlikheten växer. Men inte för att arbetslösheten växer eller för att de få rika blir ännu rikare, utan för att den växer med antalet flyktingar, en faktor många verkar ”glömma bort”.
När mediemän i medelklassen skriver krönikor om att man inte ska flyga drömmer underklassen om att ha råd att bara en gång ta sin familj på en solresa utomlands. Och sparar i flera år bara för att upptäcka att pengarna ändå inte räcker för att Miljöpartiet, som kanske är det parti som struntar mest i dem av alla partier, höjt flygbiljettkostnaden med ännu en skatt.
Allt prat om ekologiskt och olika av lobbyföreningar licensierade produktmärkningar, som Naturskyddsföreningens Bra Miljöval eller LO:s Fairtrade, blir uppburna av politiker men dessa dyra produkter har bara de själva råd med.
För en fattig familj handlar det istället om extrapriser och stormarknadens egna märken.
Att äta mindre kött är lätt för de vars vardag består av storpack pasta och grönsakskonserver. Grytor, soppor och pastarätter och hur man trollar med lök och potatis. Och när de kan unna sig kött handlar det inte om närproducerat ekologiskt från en liten gård i Sörmland utan om det bästa kött man har råd med på Lidl.
Kritiserar man att vilja köpa saker och kallar det fult att sträva efter ett mer bekvämt liv kritiserar man även den fattiga människans vilja till klassresa.
Det finns en tondövhet i politiken vars konsekvenser är mycket mer långtgående än det jag räknat upp. En alarmerande brist på ödmjukhet.
Det handlar i förlängningen om att gapet mellan de som har makt och vanliga människor blir större för varje år bristen på klassperspektiv präglar de politiska besluten.
Frustrationen växer och populismen med den.
Vi kan inte ha en debatt som låtsas som att klass inte finns och som om klassresor är något fult. För klassresor handlar om pengar och konsumtion, hur fult än dagens medieelit tycker att det låter.
