Häromdagen publicerades en debattartikel om vikten av mensvänliga arbetsplatser. Debattörerna argumenterade bland annat att sjukdomar som endometrios kan leda till produktionsbortfall på arbetsplatser.

Detta för att sjukdomen orsakar kraftiga smärtor och därför hindrar de kvinnor som drabbas att delta fullt ut i arbetslivet. Men detta resonemang tar för givet att endometrios är ett hinder för de kvinnor som har det.

Det är inte komplext att behandla svåra menssmärtor om man lider av det. Och detta gäller även om kvinnan inte har fått en officiell diagnos.

Om receptfria läkemedel inte fungerar dämpande kan man enkelt gå till en läkare med sina besvär och få tillgång till receptbelagda läkemedel.

Det saknas alltså hållbara argument i debattinlägget om att endometrios eller mens generellt är ett hinder för kvinnor.

Debattörerna citerar ett forskningsexperiment som visade att en kvinna som ”tappade” en tampong ur sin väska upplevdes av en kontroll grupp vara mindre kompetent än kvinnan som ”tappade” en hårnål.

Baserat på detta menar debattörerna att det råder en myt om att mens påverkar kvinnors kompetens.

Studien visar dock inte vilken typ av kompetens det rör sig om. Kompetens är trots allt en persons förmåga att agera effektivt i en specifik situation. Detta bestäms utifrån individuella färdigheter och olika situationer kräver olika typer av kompetenser.

Exempelvis är det nog inte många som tror att mens är kopplat till kvinnors kompetens som lärare eller försäljare.

Kompetens i dessa fall avgörs utifrån faktorer som pedagogiska färdigheter eller personlighet. Att påstå att mens skulle vara en avgörande faktor för hur kvinnors kompetens bedöms av samhället är oseriöst – och det saknas belägg för det.

Sen är det normalt att människor upplever att mens hör till det privata. Men det är ett ofarligt tabu och behöver inte bekämpas.

Och om idéen om mens som privatsak ska bekämpas, hur ska det i så fall gå till? Ska vi kvinnor stoltsera med att vi har mens? De flesta av oss har ingen större lust att göra reklam för det.

Även om det är så att vissa tycker att mens är lite äckligt är detta inte heller ett resultat av ”subtila strukturer”, som debattörerna påstår. Det är bara naturligt att vi människor känner så ibland.

Jag blir exempelvis äcklad om någon snyter sig framför mig. Detta eftersom jag tycker att man ska göra sådant på toaletten. Innebär detta att vi måste bekämpa förkylningstabun också?

Mens begränsar människor, menar debattörerna. Jag vill däremot argumentera för att mens inte är en stor sak.

Den kräver inget stort medialt utrymme. Den behöver heller inte några statliga åtgärder. Den kommer en gång i månaden och är ofta inte så farlig. Och om den gör ont finns det värktabletter i affären.

Att vi nuförtiden tycker det är rimligt att göra politik av mens är ännu ett bevis för hur svensk feminism har spårat ur. Låt oss återgå till att diskutera de feministiska frågor som faktiskt betyder något.