Bengt Westerbergs replik på min debattartikel är inte seriös. Han väljer att missförstå mig och förvränger det jag skrivit.
I debattartikeln argumenterar jag för att en ny enhetlig funktionshinderersättning bör ersätta dagens förlegade assistans- och handikappersättningar.
Den nya ersättningen bör omfatta alla funktionshindrade som idag har antingen personlig assistans/assistansersättning eller handikappersättning. Ersättningen kan förslagsvis utformas i 10 steg, där de med störst hjälpbehov självfallet får mest hjälp.
Dagens system består i praktiken av endast två steg. Det ena steget omfattar 1,5 promille av befolkningen som i genomsnitt får nästan 2 miljoner kronor årligen i assistansersättning per person (totalt cirka 30 miljarder kronor, motsvarande 3 procent av statsbudgeten, till 1,5 promille av befolkningen).
Det andra steget i dagens system omfattar den stora majoriteten av funktionshindrade, som får nöja sig med i genomsnitt 20 000 kronor per år och person i handikappersättning.
De med assistansersättning får alltså 100 gånger mer än vad andra funktionshindrade får i statligt stöd.
Så stora skillnader är inte rimligt. 2 miljoner eller 20 000 kronor. Däremellan ingenting. Endast djup orättvisa.
Mitt förslag med en modern funktionshinderersättning skulle innebära att majoriteten av de funktionshindrade kan få oerhört mycket mer hjälp än idag.
Av outgrundlig anledning motsätter sig Westerberg att statens stöd till funktionshindrade utvidgas till att omfatta fler än idag. Han försvarar även absurditeter i dagens system, som att assistansersättningen kan bekosta klippning av gräsmattan, till och med om huset ligger utomlands, i till exempel Portugal. Det tycker Westerberg är rimligt. Det tycker inte jag.
Det vore mer rimligt att statens stöd fördelas till fler funktionshindrade än att det koncentreras till en liten minoritet.
Ett mer generellt stöd skulle bli mindre godtyckligt och därmed minska problemen med fusk och överutnyttjande inom assistansersättningen, som flera statliga utredningar bekräftat. Det skulle också minska överkompensation, uppskattad till minst 300 000 kronor i genomsnitt per år till nära anhöriga som via egen firma vårdar en funktionshindrad.
Idag kan så mycket som en fjärdedel av assistansersättningen gå till felaktiga utbetalningar.
Det kan delvis förklara varför kostnaden idag är cirka 30 miljarder kronor, istället för de 3 miljarder som Bengt Westerberg beräknade att assistansersättningen skulle kosta (räknat i fasta priser).
Minskat fusk, överutnyttjande och överkompensation skulle alltså tillsammans kunna tillföra uppemot 10 miljarder kronor årligen till de funktionshindrade. En modern funktionshinderersättning skulle alltså inte bara omfatta betydligt fler utan också sammantaget kunna ge mycket mer i direkt stöd till funktionshindrade.
Micael Kallins slutreplik är ett svar på Bengt Westerbergs debattinlägg ”Det ska självklart finnas skillnader i stöd till funktionshindrade”.
