Samtidigt som debatten om pågående folkliga protester i Iran intensifieras, inte minst i svenska medier, hade EU i veckan ett ypperligt tillfälle att påtala iranska regimens hårdhänta svar.

EU:s utrikeschef Federica Mogherini samt utrikesministrar från E3-länderna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland träffade iranska regimens utrikesminister Javad Zarif i Bryssel i förra veckan men valde att fokusera på implementering av kärnteknikavtalet.

USA:s president Donald Trump förlängde också avtalet i fredags. Men han varnade dock att det är sista gången om inte USA:s allierade under den kommande 60-dagarsperioden enas om en strängare överenskommelse för att bemöta samtliga hot från regimen i Teheran.

Betydelsen av detta blev tydlig när en ny FN-rapport i fredags sade att ”Iran bryter mot FN:s vapenembargo i Jemen konflikten.”

Samma dag tillkännagav USA:s finansdepartement nya straffåtgärder mot 14 individer och enheter däribland chefen för regimens så kallade rättsväsende, prästmannen Javad Larijani, för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, censur och för att stödja regimens vapenprogram.

Veckans politiska manöver i förra veckan visar att det finns stora skillnader mellan EU:s och USA:s Iranpolitik och att EU:s nuvarande politik gentemot Iran lämnar mycket att önska.

Likt utrikesminister Margot Wallström (S) är de europeiska ledarna nästan besatta av kärnteknikavtalet och sanktionslättnaderna.

Detta ger regimen i Teheran en möjlighet att dölja dess systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna och framställa ledarna i Teheran som folkets representanter istället för deras förtryckare.

EU:s bristfälliga Iranpolitik rättfärdigas utifrån principen ”kritisk dialog”, som antogs i Edinburgh i 1992. Politiken har varit, och är fortfarande, att stärka de ”reformvänliga” krafterna inom prästerskapet.

Förespråkarna hävdar att denna linje kommer att bidra till ett mer öppet iranskt samhälle i en fredlig samexistens med omvärlden.

Men de ”reformvänliga” presidenterna har en efter en avlöst varandra mellan 1989 och 2018 med undantag för Ahmadinejad.

Först ut var Rafsanjani, sedan Khatami och slutligen Rouhani. Trots EU:s linje ökade förtrycket och avrättningarna på hemmaplan. Under tiden tog revolutionsgardet över landets ekonomi.

Samtidigt framstod regimen som det största hotet mot världsfreden genom sitt stöd för terrorism och destabiliserande inblandning i regionen. Detta visar att ”reformister” och ”hårdföra” är egentligen två sidor av samma mynt.

Ett av de populära slagorden under protesterna i Teheran var ”hårdföra, reformister, spelet är nu över”.

Detta visar att de modiga iranier, som trotsade regimens kväsning och kom ut på gatorna för att kräva ökade fri- och rättigheter, hyser inga illusioner om reformer eller gradvisa förändringar inifrån prästerskapet.

Denna verklighet grusar EU:s och Sveriges ogrundade förhoppningar om reformer inifrån prästerskapet för all framtid.

De folkliga protesterna i Iran med slagord som ”ned med diktatorn” riktade sig mot hela prästerskapet. Däri ligger skillnaden med 2009 års protester som startade på grund av oenighet inom regimens maktelit.

Detta bevisar att regimskifte är en iransk dröm och inte en västerländsk konspiration, tvärtemot vad den högsta andlige ledaren, Khamenei, regimens president Rouhani och förespråkare för ”reformer” hävdar.

EU och Sverige bör således stå med det iranska folket och stödja deras strävan efter ett fritt och demokratiskt Iran. Detta innebär att fokus bör vara på samtliga hot från Teheran och inte bara på kärnteknikavtalet, som är av mindre betydelse i sammanhanget.

EU:s utrikeschef och E3-ländernas utrikesministrar bör inte bara fördöma regimens brutala kväsning av protesterna utan även kräva frigivning av de tusentals som arresterats i samband med protesterna, vilket Vita huset gjorde nyligen.

EU och dess medlemsländer borde även idag villkora fortsatt handel med Teheranregimen med omedelbar frigivning av frihetsberövade demonstranter, studenter och samtliga politiska fångar samt ett stopp för avrättningar.

Sverige är en respekterad röst både inom EU och i internationella sammanhang när det gäller främjandet av mänskliga rättigheter.

Regeringen och utrikesminister Margot Wallström (S), som fått massiv kritik för sina uttalanden om det som sker just nu i Iran, bör använda denna röst för att förverkliga ovannämnda i EU.

Sverige bör även agera med allierade i FN och säkerhetsrådet för att ställa regimens ledare till svars för dessa brott mot de mänskliga rättigheterna.

Prästerskapets fortsatta tid vid makten förvärrar inte bara det iranska folkets lidande utan hotar dessutom stabiliteten i regionen och världsfreden.