Ingen kan anklaga socialdemokraterna för att vara opportunister. Hade det varit en fotbollsmatch i division 5 kunde matchreferatet sett ut så här: ”Det rödgröna laget fick frispark nära mål när det var fem minuter kvar. Lagets gröning fick slå bollen. Tåfjutt utanför.”
Så blev det på presskonferensen när regeringen skulle presentera förslaget om att låta några tusen ensamkommande stanna kvar i Sverige – så länge de utbildar sig.
Statsministern var inte på plats, vilket fick alla att spekulera.
På presskonferensen talade miljöpartisterna om förslaget som vore det ett förebud som Jesus återkomst.
LÄS MER: Regeringen föreslår att ensamkommande ska få stanna
Men själva sakfrågan blev ynkligt belyst. I själva verket är förslaget en rätt modest förändring som innebär att ensamkommande som utbildar sig får stanna kvar ett tag till i Sverige.
För övriga gäller fortsatt hårda bandage. Socialdemokraterna fick en besvärlig fråga tillfälligt avgjord, så den kyler ner de egna aktivisterna, får ordning på koalitionspartnern och (inte minst!) splittrar oppositionen.
De politiska partierna kommer nu att härja om detta som vore det nationens ödesfråga. Inte minst moderaterna inser att detta är en chans för dem att på allvar återta sin forna högerlinjen om en återhållsam och bister utlänningspolitik.
Och därmed återerövra väljare från SD – och locka migrationsskeptiska väljare från andra partier. Vad vi saknar är en tydlig politisk linje om hur vi i Sverige ska hantera den nya folkvandringstiden.
Den nuvarande politiska linjen kan, om man är vänlig, betraktas som rätt oförutsägbar och osäker, präglad av blockpolitikens fördummande effekt på politiker som en gång i tiden uppvisade gott gry.
Och den som är elak kan säga så här: Om du är duktig och visat framåtanda ska du utvisas. Eftersom du visat att du säkert klarar dig oavsett vilket ställe du hamnar på.
Men om du kan få oss att tycka riktigt synd om dig, då får du stanna!
Den elake kan fortsätta tänka: Om nu några tusen ensamkommande får vara kvar, men bara om de skaffar sig en utbildning, lär sig språket, kommer in i samhället och kanske rent av kommer i sysselsättning – är det för att vi sedan med gott samvete ska kunna utvisa dem?
Nej, det här är inte den stora avgörande frågan. Kanske passar uttrycket ”mycket skrik för lite ull, sa kärringen, som klippte grisen” på hur förslaget presenterats och diskuterats.
Det är en rätt lättviktig produkt i jämförelse med den stora utmaning som migrationsfrågan innebär.
Förslaget skulle kunnat säljas in som att ”nu öppnar ett möjlighetens fönster för de flyktingar som kommit till Sverige. Du får stanna om du gör rätt för dig. Övriga kommer att skickas tillbaka till sina ursprungslägen när situationen tillåter.”
Det vore dessutom en linje som står överens med de folkliga dygderna. Men det skulle kräva fingerfärdighet med de politiska lösningarna för att ställa om samhällsfunktionerna så att duglighet premieras.
Det skulle också kräva en politisk argumentationslinje som skulle möta hårt motstånd från alla landets samlade aktivistiska änglakörer. Dit är det långt kvar.
