Vi blir glada när vi läser väl valda delar av Christina Östbergs (SD) opinionstext.

Östberg lyfter till exempel Sveriges höga narkotikadödlighet – att problematiskt bruk skadar fler än bara brukaren och att vi behöver komma till rätta med ungdomars narkotikabruk.

Sen händer något.

Jargongen blir plötsligt bekant ju närmre poängen Östberg kommer.

Hon vill införa obligatoriska drogtester i skolan.

En annan Christina – Örnebjär, från Föreningen Tryggare Ruspolitik och före detta riksdagsledamot för Liberalerna, skrev om samma ämne, där hon lyfte hur dåligt de idag frivilliga drogtesterna i skolmiljö faktiskt fungerar.

SD:s Östberg vill istället kränka samtliga elevers integritet.

Hur ska skolans budskap om att varje individ är suverän över sin egen kropp kombineras med obligatoriska drogtester?

Vi behöver tänka på hur vi kommunicerar med våra barn och unga.

För den som vistas mycket i anonyma digitala forum, är det en återkommande upplevelse att läsa om unga som ifrågasätter den information om narkotika som de tar del av i skolan.

Vi har stött på unga som hållit sig borta från cannabis tills de fick information i skolan och på grund av de uppenbara felaktigheterna valt att själva testa drogen.

Skolan måste istället ge korrekt information som är vetenskapligt förankrad, annars försvinner trovärdigheten.

Men även om vi frångår den anekdotiska bevisföringen för den mer systematiska ser vi tydliga brister.

2010 varnade Sven Bremberg, barn- och ungdomsläkare, docent och verksam vid Statens folkhälsoinstitut i Läkartidningen för att trenden med drogtester i skolan var på väg att nå Sverige från USA. Han skrev att “Det saknas tillfredsställande vetenskapligt stöd för att sådana test reducerar ungdomars bruk av narkotika.”

Vi vet alltså inte om drogtester har en preventiv effekt på bruk.

Är det då verkligen värt att offra våra ungas integritet och frihet så tidigt i livet?

För någon som kallar sig vän av Sverige tycker vi det är märkligt att med så svag evidens i ryggen vilja genomföra ett nationellt experiment på våra barn.

Vi delar dock Österbergs engagemang och positiva inställning till konceptet BeSmart, vilket går tvärt emot tvingande drogtester.

Istället bygger det på frivillighet och förmåner där ett kontrakt med föräldrar ingås för att få tillgång till fritidsaktiviteter och verkstäder i utbyte mot att ungdomen håller sig fri från alkohol, narkotika och tobak tills den fyller 18.

Detta är ett utmärkt exempel på en modell som faktiskt leder till minskat bruk av narkotika, där morot används istället för piska.

Vuxenvärlden behöver både visa och verkligen mena att vi vill hjälpa ungdomar snarare än att straffa dem.

Vi måste våga lita på våra ungdomar och deras förmåga att stå emot. Ungdomarna behöver få korrekt information och respekt istället för misstänksamet.