Att prata rasism har för mig varit synonymt med att gnälla, Jag har inte velat riskera att kategoriseras som en offerkofta, den som stryker längs med väggarna med händerna i fickan i självömkans spår.

Med mina idrottskompisar kom det inte heller på tal att prata rasism, där fanns en tystnadskultur! Men det räckte med att våra blickar möttes som ett manifest för de rasistiska invektiv som försiggick. Händelserna hängde kvar i luften och la sordin på stämningen.

Men någonting hände när videon som visar hur George Floyd kvävs till döds av en polis spreds över hela världen. Det blev en angelägenhet som inte gick obemärkt förbi.

För första gången började jag få frågor. För första gången var jag tvungen att göra upp med mig själv, gå tillbaka i tiden och tänka på vad jag hade upplevt.

Jag tog kontakt med gamla idrottskompisar för att ta det snacket vi aldrig haft, nämligen prata rasism. För första gången pratade vi ut! Om egna reflektioner, erfarenheter och rasismens olika ansikten. Den explicita formen som är tydlig, den implicita formen som är svår att greppa och den strukturella formen som löper som en hybrid mellan tydlig och otydlighet.

Det var blytungt att riva upp gamla sår. Sverige är inte USA men den springande punkten, rasism, finns här också.

Berättelserna fick mig att ifrågasätta min egen världsbild. Det gick upp för mig att jag varit relativt skonad. Jag tillhör en klick idrottare som har representerat Sverige på den högsta nivån, det har sina fördelar.

Den rasismen som var en naturlig del av min vardag första halvan av mitt liv är nästan som bortblåst, visst gör den sig påmind då och då men inte i samma utsträckning.

Frågan jag ställde mig själv var: Vad har jag gjort för att underlätta för nästa generation som lever i det som jag vuxit upp i?

Jag har representerat mångfald i landslaget och kanske ingjutit hopp om att alla kan ta sig till landslaget oavsett bakgrund. Men jag har också osynliggjort utmaningarna som jag har varit varse om.

Det är viktigt att vi som har inifrånperspektivet orkar, vågar och tar oss tid och pratar om det vi upplever. Det är lika viktigt att de som ser, hör och känner att det inte står rätt till agerar. Annars blir det bara en kvasifråga som kommer och går.

Om rasism skall bli ett minne blott för framtidens idrottare som avviker från normen, krävs konstruktiv dialog och handlingsplaner. Det måste börja från toppstyret: från förbund, distrikt och föreningar som arbetar proaktivt med ledare som i sin tur sprider budskapet. Det räcker inte med någon policy eller något värdegrundsdokument som dammar i en pärm.

Det enda konstanta är förändring. Och tiden för att verkställa är nu.