Med SM-guld och VM- och EM-meriter är Nadja Casadei en av Sveriges främsta mångkampare. När hon växte upp ville hon egentligen rida men med sju barn i familjen fanns inte den möjligheten.

Som sjuåring började hon i stället med friidrott. Under de första åren var det inte ovanligt att hon tävlade och tränade barfota.

– Jag såg ju att jag inte hade de nyaste skorna och ibland inga skor alls. Men mamma och pappa var mer ”det här är idrott, spring. Det är fötterna du behöver inte skorna”, säger Nadja Casadei till SVT Sport.

Hon växte upp i Rödeby strax utanför Karlskrona och redan på lågstadiet märkte hon att hennes familj inte hade samma ekonomiska förutsättningar som andra barns.

”Jag ville idrotta”

– Det var mycket i skolan ”vad har ni gjort under loven?”. Alla hade varit utomlands, åkt skidor eller varit på ridläger och sådant gjorde ju inte vi. Tanken kom ju upp varför kan inte jag eller vi men så förstod jag ganska snabbt att vi är ju en sådan stor familj.

Hennes mamma har varit framgångsrik i längdhopp och genom det fick Nadja en relation och ett naturligt intresse till sport.

– Vissa kanske motiveras av att ha föräldrar som trycker på, eller inte motiveras men pushas framåt. Men för mig var det att jag ville idrotta.

Nadjas pappa är pizzabagare och under hennes uppväxt jobbade han nästan dygnet runt för att få familjens ekonomi att gå ihop. I efterhand har Nadja också hört vad hennes föräldrar gjorde för att hon skulle ha möjlighet att idrotta.

– Jag ville åka på ett träningsläger som vi inte hade råd med. Och min pappa hade ju restaurang så han frågade min tränade ”kan vi lösa det här,göra en deal. Hon behöver också komma iväg, idrotten betyder mycket för henne”. Jag vet att de försökte kämpa mycket så som jag inte såg, det var väldigt fint, säger Nadja.

Idrotten måste bli mer tillgänglig

2007 tog Nadja sitt första SM-guld i sjukamp och bara två år senare gjorde hon VM-debut. Hon tror att hennes bakgrund har hjälpt henne i jakten på att nå sina mål inom idrotten.

– Jag tror att det har blivit att jag räknar med mig själv. Vill jag ha något får jag tänka ”hur ska jag göra nu?”. Jag skulle aldrig, eller väldigt sällan, fråga mamma och pappa.

Att få tjejer från resurssvaga familjer idrottar tror Nadja beror på de dyra kostnaderna. Samtidigt tror hon att idrotten måste bli mer tillgänglig för att bättre nå den här gruppen.

– Jag tror att de behöver veta att det finns en idrott som de kan gå till, där de är välkomna. Att här utanför 100 meter bort finns en fotbollsplan och vi tränar tre gånger i veckan, vi är ett gäng som kör. Bestämda tider. Och kanske någon förebild som hjälper dem och pushar dem, säger Nadja.