– – –
Argentinas fria fall
Hur kunde det bli så här? Hur hamnade man här? Det finns förståeliga skäl, samtidigt som det är oförståeligt. Argentina har världens bästa anfallsbesättning, en stolt fotbollstradition, en ikon i ryggen och tidernas förmodligen främste spelare i startelvan. Ändå agerar man trögt, tafatt. Ändå brakar man rätt in i en isländsk mur och drabbas av åksjuka på en kroatisk karusell.
Luka Modric är en majestästisk mittfältare, Kroatien ett formidabelt fotbollslag – men allra främst är Lionel Messi en lagkapten som inte bett om bindeln, en frälsare som är en match ifrån att återigen hälsas välkommen av demoner. De väntar i mörkret med ett leende lekande på läpparna, och viskar om en handlingsförlamad förbundskapten, en handfull medelmåttiga lagkamrater och en stor liten pojke som är på väg att gå titellös den här gången också.
– – –
Islands drömmar läggs på is
Fram med svärden. Upp med sköldarna. Erövra ännu en poäng, helst alla tre. I kölvattnet av en argentinsk attack, kort efter att försvarsfästningen stått stadig, skulle Island tampas med Nigeria. Striden hann knappt börja förrän general Gylfi Sigurdsson tog ett par kliv, tittade upp och tryckte av. Skottet var för löst, och snart blev motståndet för hårt. I täten? Ett nigerianskt kvicksilver som gjorde matchen till sin egen.
Först sög Ahmed Musa ner en boll i boxen och dunkade in den inför ögonen på sina dansande landsmän på läktaren. Sedan tryckte han igång turbon, gled fram och förbi, höll i och höll i, innan han hamrade in spiken i den isländska kistan. Drömmen på is? Jo. Å andra sidan lever den i allra högsta grad. Fram med svärden. Upp med sköldarna. Kroatien väntar. Första VM-vinsten också?
– – –
Den dubbla dosen
Keylor Navas vet hur man stoppar Neymar och Philippe Coutinho i 90 minuter. Han vet hur man smyger in i rummet, tillsätter ingredienser, rör om i grytan. Costa Rica-målvakten bredde ut sig mellan stolparna, Neymar och Coutinho blev frustrerade och tog gula kort, Celso Borges fäktades vilt och skakade av sig den där missen som kunde ha gett hans lag ledningen. Då slog blixten ner.
Klockan stod på 91 när Coutinho kom farande och tryckte på knappen, fick den brasilianska glädjebomben att detonera. Från bänken rusade förbundskapten Tite in, jublande och snubblande, och i matchminut 97 stötte Neymar in 2-0. Efteråt föll han på knä, lättad och lycklig. I en annan del av slagfältet låg Keylor Navas utslagen. Han vet hur man stoppar Neymar och Coutinho i 90 minuter – men en fotbollsmatch är längre än så.
– – –
Örnens vingar
Ska vi gräva ner oss i resonemang om rivaliteten? Ska vi göra ett försök att hitta rätt i de politiska skogarna på Balkan? Inte riktigt. Vi håller oss till det självklara, till situationerna som uppenbarade sig framför våra ögon när ödet spelade serberna ett spratt. Planenligt tog man ledningen genom Aleksandar Mitrovic, han som inför matchen hade riktat en känga mot de albanska spelarna i Schweiz.
Där och då var Serbien vidare. När matchen var över? Där och då var allt förändrat. Granit Xhaka hade krutat in kvitteringen och Xherdan Shaqiri rullat in avgörandet på övertid. Två mål – en målgest. De satte ihop händerna, formade dem som en albansk örn, och visade varför idrott och politik hör ihop. VM:s första vändning? VM:s mest laddade match? Både och. Till råga på allt skulle Serbien haft straff vid ställningen 1-1. Vem som föll? Aleksandar Mitrovic.
– – –
Den perfekta stormen
Om du får möjlighet att pussla ihop ett drömlag – hur många belgare plockar du in i elvan? Eden Hazard, Romelu Lukaku, Kevin De Bruyne? Thibaut Courtois? Kanske Dries Mertens som joker, Axel Witsel som dammsugare? Belgiens startelva kryllar av storspelare och efter två omgångar är man precis så vassa som folk förväntat sig.
5-2 mot Tunisien var en uppvisning. Regnet öste medan solen sken, och belgarna öste på och turades om att skina. Lukaku gjorde två mål. Hazard också. Och om någon ens hade frågetecken för bänken hoppade Michy Batshuayi in och rätade ut dem till utropstecken. Belgarna briljerar. Spännande charmörer har blivit möjliga medaljörer – och i åttondelsfinalen kan man ställas mot ett pånyttfött Colombia.
– – –
I skuggan av Salah
Känslan är att vi inte pratar särskilt mycket om Rysslands avancemang. Kanske handlar det om att gruppen var överkomlig, om att motståndarna var svagare än vad ryssarna var starka, eller så handlar det om något annat – om en fotbollsspelare som 100 miljoner egyptier betraktar som fanbärare.
Mohamed Salah var tillbaka i startelvan. Han saknade matchtempo, men var Egyptens främsta anfallsvapen. Han lyckades inte stoppa ryssarna, hade ingenting med målen bakåt att göra, men från start till slut har grupp A handlat om Salah. Efter sin strålande säsong målades han upp som en möjlig vinnare av Ballon d'Or. Efter ett misslyckat VM viskar vi inte lika högt om det. Å andra sidan pratar vi inte så mycket om Ryssland och Uruguay heller. Till och med nu står de i skuggan av Salah.
– – –
Var var VAR? – del 2
Framtiden är VAR, VAR är framtiden. Nostalgikerna hänvisar till Diego Maradonas mål med handen, pratar om den mänskliga faktorn som någonting positivt. Ändå är VAR här för att stanna. Det enda problemet så här långt är att den inte är konsekvent. Mitrovic föll, Marcus Berg föll – och situationerna granskades inte. Varför inte?
Samtidigt har vi en brasiliansk bollbegåvning som i vanlig ordning kombinerade teknisk briljans med tröttsamma filmningar. När Neymar föll pekade domaren på straffpunkten. När domaren videogranskade situationen pekade han någon annanstans. Frispark för Costa Rica, en Neymar som inte förstod någonting. Ett korrekt domslut. VAR är här, och VAR är här för att stanna.
– – –
En kroosad dröm?
Peta. Stoppa. Skruva. Jubla. I första halvlek såg det ut att sluta annorlunda. Det kunde ju ha blivit en sådan dag. Toni Kroos, han som aldrig slår bort passningar, slog bort en passning och Victor Claesson serverade Ola Toivonen till 1-0. Det var en sådan dag, en på hundra. Svensken tryckte upp tysken mot väggen, drog fram kniven, placerade den mot strupen – men tysken ryckte på axlarna, ryckte upp sig och ryckte loss en kvittering via Marco Reus.
Och nu? Skulle Sverige hitta en ny väg till segern, en annan nyckel för att låsa upp utslagningsdörren och knuffa ut tyskarna? Nästan. Och nästan räknas inte. John Guidetti sköt för löst, Jimmy Durmaz fällde Timo Werner, Robin Olsen tog ett fusksteg till höger. Peta. Stoppa. Skruva. Jubla. Toni Kroos kan ha kroosat den svenske drömmen. Eller så lever den vidare. Eller så går Sverige på knock mot Mexiko. Onsdagen kan bli en sådan dag.
– – –
Urladdningen
Förväntningarna är inte lika höga nu, kraven mer realistiska. Efter två omgångar är England klara för åttondelsfinal, och efter bara en halvlek mot Panama hade man gått upp i en 5-0-ledning. Ledda av Harry Kane hade man inga problem med att avfärda debutanterna och skicka en passning till Belgien inför sista matchen i gruppspelet.
Fotbollen är alltid ett mynt med två sidor. Var England bra eller Panama dåliga? Äh, låt oss acceptera både det ena och det andra. Kane gjorde hattrick, John Stones sina två första landslagsmål och Panama en 6-1-reducering som värmde hjärtat. England? Förväntningarna är inte lika höga nu. Kanske betyder det mer än vad vi anat.
– – –
Livet efter döden
Minns ni honom? Klart ni gör. 1990 gick startskottet för Clovis Fernandes VM-resa. I sju slutspel följde han med sitt älskade brasilianska landslag, hela tiden med en hemmagjord VM-buckla i händerna. För tre år sedan förlorade han kampen mot cancern och i år spelas turneringen utan honom.
Den tolfte spelaren är borta – men fotboll är och förblir en vacker sport, inte minst när söner bestämmer sig för att axla faderns fallna mantel. Frank och Gostavo Fernandes är på plats i Ryssland. Med sig har de pappas VM-buckla och klassiska hatt. Så kan det se ut när man hedrar och hyllar. Så kan det se ut i livet efter döden.