Ludmila Engquist växte upp i Tjerepovets i forna Sovjetunionen, cirka 40 mil norr om Moskva.

I den nya boken ”Ludmila, svenskare kan ingen vara” skriven tillsammans med journalisten Johar Bendjelloul och författaren Henrik Johnsson, berättar hon att en 14-årig pojke i en grannfamilj bjöd in henne till att spela ett spel på hans rum när hon var fem.

Han sade att hon skulle lägga sig i soffan i utbyte mot pengar, tio ryska kupek, och förgrep sig på henne.

Skyddade sin mamma från slagen

”Han behövde inte hålla fast mig. Jag låg helt stilla och knöt handen hårt om kopekmyntet när det började göra ont (...) Detta kunde aldrig nämnas. Det otäcka kunde försvinna om jag bara slutade tänka på det. Han gjorde det igen, två gånger till. Jag sa inget då heller”, berättar Ludmila Engquist i boken.

Engquist vittnar också om hur män på fyllan slog sina fruar, något som hände även i hennes familj. I boken beskriver hon hur hon brukade gömma sin mamma under sitt täcke i sängen för att skydda henne från pappans slag.

Som 15-åring flyttade hon hemifrån och kom i kontakt med friidrottstränaren Nikolaj Narozjilenko, som var tio år äldre än den fortfarande omyndiga Engquist och de blev ett par. Enligt Engquist tog det bara några veckor innan han började misshandla henne.

Med framgångarna kom frihet

Men Engquist hade talang för friidrott och insåg att det kunde vara en väg till ett bättre liv. Med framgångarna på banan kom också mer frihet:

”Utan träningslägren vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom dagarna. Det är ingen överdrift att säga att idrotten räddade mitt liv”.

”Jag älskade aldrig friidrott”

När Ludmila Engquist i boken blickar tillbaka på sitt liv och sin uppväxt, är det med en rätt krass syn på sin framgångsrika friidrottskarriär:

”Jag kan ärligt säga att jag aldrig älskade friidrott. På många sätt var den livsviktig, idrotten har tveklöst givit mig ett bättre liv. Men tävlandet var alltid ett medel, den väg som fanns för mig att kunna komma uppåt och framåt, bort från svåra privata omständigheter.”