Ludmila Engquists satsning på tvåmannabob i början av 2000-talet kom som en överraskning för många. Målet var OS i Salt Lake City 2002.

Men den tidigare friidrottsstjärnan verkade inte trivas i de höga hastigheterna. Det vittnar flera personer om i nya SVT-dokumentären ”Hall of Fame” vars två första avsnitt skildrar Ludmila Engquists idrottskarriär.

– Hon mådde inte bra av det. Det framgick ganska ofta i olika intervjuer. Jag som hade träffat henne mycket under friidrottskarriären, jag tänkte direkt: här slog det slint med bobsatsningen, säger sportkommentatorn Tommy Åström.

I tvåmannabob finns en pilot och en bromsare. Ludmila hade rollen som bromsare, den som springer längst bak och hoppar in sist efter startsträckan, medan piloten sitter framför och styr.

– Det är läskigast för den som är bromsare. För de ser eller hör ingenting, utan håller ner huvudet och sitter dubbelvikta bak i bobben och hoppas att den framför inte klantar sig, förklarar Peter Jadesjö, tidigare boblandslagsåkare.

Ludmilas egna förklaring: ”Jag var i en depression”

Under banan kan åkarna komma upp i 120 kilometer i timmen.

– Man måste verkligen klara av att sitta där bak och få smällar och vara rädd, helt enkelt, för att man ska krascha.

I dokumentären berättar Ludmila Engquist själv om varför hon började tävla i bob.

– Det var min idé. Men inte på grund av att jag gärna ville åka bob. Jag var i en depression när jag slutade (med friidrotten) på sättet jag gjorde, med en hälseneskada. Jag mådde fruktansvärt dåligt.

– Och då kom möjligheten med bobben, att bli upptagen igen med någon satsning, någon träning, säger hon.

Se dokumentären ”Ludmila – drottningen av Sverige” på SVT Play