Bara 29 procent av tränarna och ledarna på landslagsnivå är kvinnor – det visar Riksidrottsförbundets nya rapport. På landets riksidrottsgymnasium är siffran 20 procent, enligt en sammanställning av Radiosporten. Siffrorna är långt från RF:s mål om att inget kön ska vara representerat med mindre än 40 procent år 2025.

Johanna Ojala, SVT:s expert i Vinterstudion, vet hur det är att vara tränare på elitnivå. Enligt henne är det ”inget nytt under solen” att det ser ut som det gör, även om vissa saker pekar i rätt riktning.

– Inom min sport längdskidor upplever jag att det har blivit bättre. När jag började skidgymnasiet för 20 år sedan var det inte många kvinnliga tränare på gymnasienivå och inga kvinnor alls i landslagsledning. Då som utövare visste jag inget annat än att det var män som var tränare. Nu är runt 35 procent av tränarna på skidgymnasienivå kvinnor, säger hon.

Ojala: ”Representation är jätteviktigt”

Ojala tror att just representation är en viktig hörnsten i arbetet att locka fler kvinnor till tränaryrket. Hon nämner Martina Höök som exempel, tidigare juniorlandslagstränare och i dag tränare för utvecklingslandslaget i längdskidor.

– Om eleverna som går idrottsgymnasium i dag ser att det finns kvinnliga tränare på den nivån, då känner de att det är möjligt. Mannen i medelåldern är fortfarande normen för vem som är tränare. Det säger ju statistiken också, den gruppen är överrepresenterad. Kommer man in med den bilden – att tränarvärlden är förbehållen en viss kategori människor, då väljer man kanske bort det. Därför är representation jätteviktigt.

Blev misstagen för fysioterapeut

Enligt Ojala handlar det också om uppmuntran. Att man i rekryteringen på alla nivåer inom alla sporter, från lokala föreningar upp till landslagsnivå, håller ögonen öppna och uppmärksammar de kvinnor man har runtomkring sig.

– Att man säger ”Vi ser att du har potential, vi vill att du går den här utbildningen, låt oss göra det här tillsammans”. Det gäller inte bara kön, utan även ålder, att få in unga som ledare. Och att man faktiskt jobbar med den här frågan på riktigt, inte bara alibi-jobbar med den.

Du har själv stor erfarenhet av att vara tränare, har det varit svårt att komma in som kvinna?

– Personligen skulle jag inte säga att det har varit svårt. Däremot har jag fått reaktioner på att jag är kvinna. Ute på en världscup till exempel, så har det hänt att man blir misstagen för andra roller. Exempelvis att någon frågar om jag är lagets fysioterapeut, för det är ofta den rollen kvinnorna har haft, då får jag förklara att jag är tränare.

”Olyckligt att Zell inte fick rätt förutsättningar”

En mix av kvinnor och män, det tror Johanna Ojala skapar ett bättre klimat inom idrotten. Hon minns ett tillfälle som tränare i Norge, där en av killarna i laget tog upp ett problem med henne som han inte hade vågat ta upp med den manliga tränaren.

– Vi kvinnor och män kan vara väldigt lika i våra egenskaper, men kommer in med olika erfarenheter. Situationen i Norge var en ögonöppnare om att mångfald behövs, att olika perspektiv skapar den bästa miljön.

Annika Zell lämnade nyligen sin roll som tränare i längdskidlandslaget, vad är dina tankar kring det? 

– Tjänsten var inte utformad på ett bra sätt, det går inte att vara tränare på halvtid eftersom man lägger ner så mycket i arbetet. Så det var olyckligt att när en kvinna väl kom in på en landslagsposition på seniornivå så fick hon inte rätt förutsättningar, säger Johanna Ojala.